Krönika: När drömmen fortfarande finns

Det har varit likadant nu i några år, man går in med en optimism till sommaren och känner ett sug efter att få tugga i sig så många rykten man bara kan under silly season. Men så går det några veckor och man börja känna allt mer hur det blir uttjatat. Det är samma sak som ältas dag in och dag ut med folk som menar att de sitter på information inifrån klubben och tidningar som bara försöker sälja lösnummer och få klick. Om vi ser till Arsenals fönster så stod det tidigt klart att Sead Kloasinac skulle komma och det dröjde inte särskilt länge innan även Alexandre Lacazette blev klar. Två nyförvärv som höjer vår trupp betänkligt där Kolasinac ser ut som ett fysiskt praktfenomen som är ungefär lika bred som han är lång. Med sin distinkta spelstil och löpförmåga får vi ett betydligt starkare komplement till Nacho Monreal än i Kieran Gibbs (som jag räknar med lämnar innan fönstret stänger). Han kan dessutom spela både i en trebackslinje och som yttermittfältare och kommer leverera både mål och assist vilket vi såg prov på mot Chelsea i söndags.

Gällande Lacazette så är han ju den där anfallaren som vi så länge saknat. Inget ont om Olivier Giroud (jag gillar honom skarpt) men vi har saknat en djupledsgående forward som inte bara ger sig själv lägen utan framförallt öppnar upp för sina medspelare. Dessutom är han en klinisk avslutare och min förhoppning är att han ska kunna utmana i toppen av skytteligan redan denna säsong. Han verkar dessutom ha en skön attityd och personlighet som gjort att jag redan tagit honom till mitt hjärta. En del har såklart påtalat att han står bakom Giroud i landslaget men det är en sådan trött jämförelse att jag egentligen inte orka nämna det. Men i alla fall, i Frankrike finns en viss Antoine Griezmann och en hel del andra spelare som gör att Giroud passar bättre där. I Arsenal passar Lacazette bättre rent spelmässigt. Punkt slut på den jämförelsen. I övrigt hoppas jag verkligen Giroud stannar och bli det perfekta komplementet, i vissa matcher kommer han vara mer lämpad att starta och ibland kommer han vara den perfekte inhopparen när vi jagar mål sista 20 minuterna.

Om vi håller oss kvar lite vid just transfers har vi ännu (bäst att reservera sig) inte tappat några vi inte ville bli av med. Vi har haft en följetong med Alexis, Özil och OX hela sommaren och jag tänker inte gå in närmare på det då alla redan vet vad som skrivits om dem. Jag hoppas bara att alla tre stannar kvar och ger allt för klubben. Framförallt Alexis då vi står och faller med honom om vad vi ska få för typ av säsong.

För det leder in mig till att vad är det för typ av säsong vi kommer att få och vad är en godkänd säsong och vilka krav ska vi ha? Jag har sett flera tips inför säsongen där vi placerats femma till sjua. Inget tips vi är sådär vana vid, men också logiska tips med tanke på förra årets debacle. Men är det de vi ska vara nöjda med att komma igen och ta hem FA-cup titeln ännu en säsong? Kan det verkligen räcka? Svaret är lika självklart som simpelt; Nej.

Oavsett hur det har sett ut på försäsongen stundtals så tycker vi alla bara kommer överens om att vi lägger det åt sidan. Försäsong är försäsong och inget annat. Jag tycker faktiskt att vi har vår bästa trupp på flera år även om det är ett stort minus att Cazorla är skadad. Därför är kravet att vi ska utmana och kriga om titeln hela vägen i år. Det är dags nu, folk får kalla mig naiv men vi kan inte fortsätta vara nöjda med att bli fyra och vinna en cup. Vi är Arsenal och vi ska alltid ha som mål att bli bäst. Ambitionen kan aldrig vara något annat och var alla de så kallade experterna tippar oss ge jag faktiskt fan i.

Men om vi då ser till konkurrensen så har alla förstärkt och det rejält (förutom Spurs) och därmed förbättrat sina trupper. Det går därför att hitta positiva sidor hos alla de andra fem topplagen, men jag tycker också att det går att hitta negativa sidor hos alla. För hur ska City egentligen kunna få ihop sitt nya försvar? Klarar Spurs av att leverera på Wembley som ”hemmaplan”? Är Morata verkligen en tillräckligt bra ersättare till Costa? Har Liverpool ett försvar som kan hålla hela vägen? Kan United få plats med alla stjärnor och få ihop en enhet? Har verkligen Arsenal det mentala som krävs för att vinna? Frågor som ingen vet svaret på nu men som kommer att visa sig efterhand.

Jag kräver inte att vi ska vinna titeln, men jag kräver faktiskt att vi utmanar hela vägen. För förra året var aldrig ens nära, förlusten i premiären mot Liverpool kändes som den satte tonen för hela året. Vi kom liksom in i det fel från början och det har vi gjort flera år i rad nu. För faktum är att trots att vi haft vår premiär på hemmaplan fem år i rad så har vi bara vunnit en av dem. Usel statistik och något som satt tonen för hela säsongen på så sätt att spelarna hamnat i enorm press direkt. Allt blir så mycket svårare när man förlorar och speciellt när man gör det i en premiär. Så i kväll vill jag se en jäkla inställning från start och en enorm vilja att vinna.

Vart har jag då tippat Arsenal i tabellen? Ja trots att jag tjatat om att vi ska utmana om titeln så är jag rädd att vi inte kommer göra det. Jag tycker laget ser bra ut men Cazorla kommer att saknas lite för mycket och jag tror fortfarande vi behöver något klass nyförvärv till som exempelvis Thomas Lemar. Men när detta skrivs ås känns han tyvärr långt borta och jag måste se till hur det ser ut nu och inte när transferfönstret stänger. Dessutom vet vi att vi alltid kommer drabbas av enormt mycket skador. Varför skulle det vara någon skillnad nu? Därför har jag satt oss som fyra i tabellen. Jag tror alltså vi återvänder till en CL-plats men det är inget som känns tillräckligt bra.

Men nu glömmer vi vad jag tror och ser till fakta i stället. För nu är det bara några timmar kvar tills det kickar igång igen. Det är fortfarande möjligt för alla oss supportrar att drömma om att vinna och den drömmen kommer jag aldrig att ge upp. Och oavsett hur mycket pengar det finns i dagens fotboll och vad vi tycker om övergångssummor, löner och den stora kommersialiseringen av den där fotbollen allt mer blivit en produkt så kommer vi alla sitta där klistrade för att hoppas och känna pirret inför och under matcherna igen. Att antingen avnjuta eller förskräckas av 90 minuter fotboll med ett konstant bitande på naglarna och hela tiden med tron om att Arsenal ska vinna. För det är sådana vi helt enkelt är vi supportrar. Så nu är det dags att kliva fram för spelarna och visa att just dem ska vara bäst och ge oss den där titeln som vi längtat efter sedan 2004. Det är upp till bevis så låt oss skriva historia. För även om jag inte vågar tro på det så kommer jag alltid att hoppas.

COYG!