Krönika: En kärleksförklaring till Kieran Gibbs

Som barn var jag besatt av Take That, min favoritmedlem var Mark Owen, precis som nästan alla andra Take That-fans. När jag var tolv eller nå sånt dök Backstreet Boys upp, jag var så kär i Nick Carter, likt de flesta andra Backstreet Boys-fans. Peter Forsberg är min stora svenska idol. Jag älskar choklad och är nästan besatt av chips. Jag skulle kunna ge många fler exempel på hur jag nästan alltid följer strömmen, jag sticker nästan aldrig ut. Tycker majoriteten av befolkningen något så är jag rätt ofta en av dom. Detta är sant gällande mycket i mitt liv men inte när det kommer till min favoritspelare i Arsenal. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg exakt när det inträffade men under de senaste åtta-nio åren har Kieran Gibbs varit min favoritspelare i Arsenal. I just det här fallet är jag rätt säker på att jag inte är som de flesta andra, att jag inte följer strömmen.

Cesc Fabregas, Robin van Persie, Mesut Özil och Alexis Sanchez, alla spelare som under den här perioden har spelat i Arsenal. Toppnamn som var/är erkända världsspelare, och spelare jag vågar säga varit/är favoritspelaren i laget för de flesta Arsenalsupportrar. Inte för mig. Jag har gillat alla dessa spelare, två gillar jag verkligen inte längre, men den jag har gillat allra mest under alla dessa år är Kieran Gibbs. Denna vänsterback som har funnits i Arsenal så länge och gett så många år till klubben har oftast varit det namn jag kollar efter först när startelvan släpps, även nu de senaste säsongerna när han inte varit med så ofta. Jag har vant mig att han inte startar alla matcher men att inte se hans namn i truppen under matcherna den här säsongen har inte riktigt känts rätt, det är något, eller någon, som har saknats för mig.

Ni vet när man gillar en spelare mycket ser man inte alltid spelarens brister, hur uppenbara de än må vara för de flesta andra. Lite så har jag varit med Gibbs, men jag vill trots denna subjektivitet påstå att han sällan har varit riktigt dålig, en del mindre bra insatser, men sällan dålig. Det är inte många spelare i Arsenal man kan säga det om. Det finns till och med en del spelare som rätt ofta är dåliga men som ändå är populära. Nu vill jag inte påstå att Gibbs inte har varit populär, tvärtom, men jag har sällan hört någon utöver mig själv utse honom som deras favoritspelare i Arsenal.

Kommer ni ihåg när han halkade i CL-semifinalen mot United säsongen 2008/2009? Många av er kommer nog ihåg det för det var där och då som vi i praktiken förlorade den semifinalen. Självklart kommer jag ihåg det för den anledningen också men framförallt sticker det ut för mig för att jag tyckte så otroligt synd om honom då. Det var som att se en nära familjemedlem halka, fortfarande idag kan den känslan dyka upp när jag tänker på det. Den känslan infann sig igen när Gibbs missade öppet mål i FA-cupfinalen mot Hull 2014. Det är inte det att jag brytt mig mer om honom än Arsenal men det är så nära jag har kommit att bry mig om en spelare mer än klubben.

Nu har alltså Kieran Gibbs lämnat Arsenal och jag är tacksam för alla år han gett klubben. Jag är tacksam för mycket, för brytningen mot West Brom i 92:a minuten i sista matchen säsongen 2011/2012, en brytning som säkrade CL-spel kommande säsong. Jag är också tacksam för hans kvittering mot Spurs säsongen 2015/2016. Ska jag vara ärlig är det kanske inte så jättemycket som sticker ut när man tänker på Gibbs, något mål här och där och rätt många stabila defensiva insatser, och några få mindre bra. Kanske är det därför jag gillar honom så mycket, han har alltid funnits där, inte tagit för mycket plats men ändå alltid närvarande.  Mest av allt är jag nog tacksam för hur han har hanterat motgångarna. Det kan inte ha varit lätt att efter en given startplats se Monreal ta över sin roll i laget. Han, ett arsenalfan sen barnsben, har under de senaste åren då han varit bänkspelare låtit det missnöje han garanterat känt stanna mellan honom och Wenger.

Nu måste jag skaffa en ny favoritspelare i Arsenal, eller jag måste inte, men det brukar bli så. Jag misstänker det inte kommer bli någon av storstjärnorna eller för den delen någon offensiv spelare. Just nu lutar det åt en back, en mittback, eller kanske en vänsterback rent av, oavsett vilket så kommer det dröja bra länge innan jag kommer tycka om en Arsenalspelare så mycket som jag tycker om Kieran Gibbs.