Den ojämne skyttekungen

Det går visserligen att bevisa allt från lögn till förbannad lögn med statistik, men tittar man på bara på statistiken har Olivier Giroud ingenting att skämmas för i jämförelse med de andra spelarna i Arsenal som har gjort 100 mål eller fler för klubben. I och med målet mot Bate Borisov nådde Giroud milstolpen under sin sjätte säsong i klubben. Thierry Henry gjorde det på fyra säsonger, Ian Wright var snäppet vassare med tre, men Dennis Bergkamp liksom Robin van Persie behövde åtta och Theo Walcott var inne på sin elfte säsong i A-laget när han gjorde mål nummer hundra.

Men där åtminstone Henry, Bergkamp och Wright ständigt nämns som klubbikoner skulle knappast någon dra upp Girouds namn. Trots de hundra målen, trots tre FA-cuptitlar och trots klubbhjärtat.
Personligen har jag ett kluvet förhållande till Olivier Giroud. Jag har sett honom göra hattrick i Pireus och i London och sett honom skruva in bollar i bortre krysset, men jag har också sett honom spela utan den minsta övertygelse och gå mållös från alldeles för många matcher i rad. Han är både högt och lågt, och det är hans ojämnhet som har stoppat honom från att bli en fullblodslegendar i Arsenal.

Ta säsongen 2015-16 som exempel. Giroud var Arsenals försteval på topp och under halva säsongen motsvarade han förväntningarna som finns på en toppstriker i ett lag som aspirerar på ligatiteln. När han vände bort hela Anfield och bombade in sitt andra mål för matchen i januari 2016 var det hans tolfte mål i ligan den säsongen, och för första gången på flera år kändes som att Arsenal hade guldvittring på riktigt.
'Men precis som laget i övrigt kapsejsade Girouds säsong precis när det började bli intressant. Efter Liverpoolmatchen gjorde fransmannen inte enda mål förrän i den 37:e omgången och då hade Leicester redan säkrat ligatiteln. Det var naturligtvis inte så att det bara var fransmannens fel att ligatiteln inte hamnade i Islington, men utan en pålitlig skyttekung i laget är det svårt att vinna ligan. Det sammanfattar Girouds Arsenalkarriär på ett ganska bra sätt.

Samtidigt är det en gedigen bedrift att göra hundra mål för samma klubb. Det är tidigare bara 18 personer som har lyckats med detta under Arsenals 131 år och för det förtjänar Giroud stor respekt. Han är också en spelare vars inställning på planen sällan går att ifrågasätta. Få spelare får ta emot så mycket smällar och tjyvnyp som honom, men Arsenalanfallaren fortsätter trots all frustration på grund av uteblivna frisparkar och straffar nästan alltid försöka. Visst har han reagerat vid tillfällen och dragit på sig sina röda kort, men det tror jag att många har förståelse för med tanke på vad han får stå ut med.
Dessutom har han gjort en hel del minnesvärda mål - med skorpionen från i vintras som kronan på verket.

Jag tycker att det var en starkt statement av Giruod när han valde att stanna i klubben i somras trots att Arsene Wenger sa att han hade möjlighet att lämna efter värvningen av Alexandre Lacazette. Det är visserligen ingen jätteuppoffring att vara lojal och stanna i bekväma Arsenal och i världsstaden London när man tjänar £100 000 i veckan, men jag inbillar mig ändå att alla fotbollsspelare alltid vill vara med i startelvan - och det kommer inte Giroud vara i den nya konkurrensen. Det blir spännande att se hur hans målfacit kommer att förändras när han får hoppa in i fler matcher och starta i färre. Det är inte säkert att det blir någon större förändring, för han har fungerat ganska bra som supersub tidigare.

Just nu förtjänar emellertid Olivier Giroud att hyllas. Det är en gedigen bedrift att göra hundra mål för samma klubb och han har dessutom två år kvar på kontraktet. Jag är säker på att han kommer fortsätta klättra på listan över de bästa målskyttarna i Arsenal.
Nästa gång han når en milstolpe får jag dock hoppas att jag inte står i en vitrysk halvtidskö och väntar på en fadd och ljummen pizza. Men den tog jag för laget.