Slarv kostade Arsenal pokalen

Solen sken i norra London. Från pubarna kom människor i rött och vitt. Alla hade ett gemensamt mål:
Cupfinal på Wembley.
Arsenal hade inte besökt den jättelika arenan sedan april 2009 då det var FA-cupsemi mot Chelsea.
Nu var det ligacupfinal. Mot Birmingham.
En turnering som Arsene Wenger tidigare slaktat. Nu var vi själva där och skulle dessutom spela hem den första pokalen sedan 2005.
Men hur mycket var den värd?
Skulle det här helt plötsligt ses som vilken trofé som helst när vi tidigare kallat den för både Kalle Anka-cup och Worthless Cup?

Vi funderade inte så mycket på det när vi satt på The Famous Cock vid Highbury&Islington och tog en pre-match-pint.
Tunnelbaneturen till Wembley Park bjöd både på skratt och sång. Men utanför hade den klarblå Londonhimlen plötsligt blivit grå och det hade dessutom börjat regna.
Inga bra tecken. Vi var slående överens om att det skulle gynna Birmingham – som knappast inte är känt för att spela glamourfotboll.
När vi promenerade den mäktiga Olympic Way (som länkar ihop Wembley Parks tunnelbanestation och Wembley Stadium) öste regnet ner.
Efter lite felbeslut lyckades vi hitta stället där vi skulle hämta ut biljetterna. Där låg kuvertet och vi kunde börja laddningen på riktigt.
Men det tog tvärstopp direkt.

Vår engelske polare Warren hade grejat fram biljetter till ett stort party för Gooners i en närliggande lokal – ändå kom vi inte in. Arrangören hade strulat till det bigtime och hade släppt in antingen för mycket folk eller personer utan förköpsbiljett. Därför var kön med Arsenalfans med biljett lång utanför som ville in. Få lyckades dock och vi gav upp efter en stund och sökte lyckan på annat håll.
Det fick bli på Wembleys andra sida. Området är verkligen inte gjort för ett sprudlande uteliv, men en pub fann vi som vi lyckades tränga in oss på.
Här var det tryck.
Ramsorna fullständigt avlöste varandra och det var stundtals riktigt bra drag.

Hela alltihop nådde sin peak när den legendariske Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten dök upp.
Då förvandlades 50-årige Ola Axelsson till ett litet barn på julafton.
Eftermiddagen nådde otroliga höjder när örebroaren fick sin idolbild med punklegendaren. Den numera 45-årige Rotten, som är född och uppväxt vid Finsbury Park, är en lifelong Gooner. Uppklädd i kostym och hatt ville ha som alla oss andra se Arsenal vinna sin första pokal sedan sommaren 2005.
Han omgärdades snabbt av Gooners inne på puben som ville prata med honom och få sig själv på bild med honom.
Ett tag kändes det som att han stod ut, men när Kaj frågade om en bild senare, inne på Wembley, var han plötsligt inte så sugen längre. Kanske trött på kändisskapet – eller Arsenals inledning på finalen.

Det var så där grått och trist som det bara kan vara i London när vi begav oss mot matcharenan. Men vägen upp till Wembley är sanslöst mäktig även fast de berömda tvillingtornen numera är borta.
Det gamla är ersatt med nytt – fast känslan, traditionen och historien känns ändå som att den lever kvar.
Man kan tycka vad man vill, men det är något väldigt, väldigt speciellt med Wembley och att få komma dit och se sitt lag spela.
Den känslan existerar ingen annanstans.
Man vet att det är på allvar. Det är en match som gäller allt.
Vinn – eller dö.
Något annat finns inte.

Vi fick i alla fall en kall Wembleypint och en skållhet paj. Den var så jäkla varm att jag inte har en aning om vad den innehöll eller hur den smakade. Det var nästan så att det brann under locket när jag öppnade – men på något sätt ingår även det i den engelska charmen.
Med en helt förstörd mun joggade jag och mina vänner in på läktaren för att höra den engelska nationalsången. Jag kan inte annat säga att den gav mig gåshud. Och jävlar, sorry för svordomen, vad mäktigt det nybyggda Wembley är.
Jag har aldrig någonsin tidigare varit på en häftigare arena. Ena halvan röd – andra blå och en akustik och en syn som slår det mesta.
Världsklass!
Men här tog det roliga slut. Arsenals support på läktarplats var under all form av kritik och vi undrade flera gånger vilka människor som klubbens släppt biljetterna till.

Det var inte ett dugg bättre på planen och det vi hade befarat på tåget blev en jobbig verklighet framåt sextiden den här söndagen i februari.
Vi lyckades förvisso kravla oss tillbaka efter Birminghams ledningsmål, men det var slött, oengagerat och dåligt från Arsenalspelarnas sida.
De blåklädda ville mycket märkligt nog vinna mer – trots alla våra spelares eviga snack om nu ska pokaltorkan brytas och att de hade lärt sig läxan.
Allt var bara bollocks.
Koscielny och Szczesny gjorde narr av sig själva och tillät Obafemi Martins rulla in segermålet för Birmingham och vi blev återigen bestulna på fest.
Med sänkta huvuden lämnade vi. Jag tror att det hade slutat att regna, men så illa som det var hade det lika gärna ha kunna vräkt ner.
Det hade ändå inte blivit värre.
Vi satt på tunnelbanan på väg till Baker Street. Vagnen var proppfull med Gooners.
Men det var nästan helt knäpptyst.
En tystnad som var mycket talande för vad vi alla kände just då.
Vi lyckades samla ihop våra styrkor på Upper Street efter vissa bekymmer och avslutade resan med en middag.
Skönt att den var bra i alla fall.