Krönika: Vad är det som händer

Ännu en match och ännu en förlust. En lista över alla ”ännu en match och ännu en (fyll i valbar arsenalförutsägbarhet)” skulle kunna utgöra en hel krönika bara den men det skulle vara den mest förutsägbara(!) krönikan någonsin. Idag tänkte jag istället fokusera på något som pågår i mitt supporterskap och som jag vet många av er känner igen sig i. Jag har skrivit om det här med likgiltighet ett flertal gånger men igår nådde likgiltigheten en nivå hos mig som jag aldrig trodde var möjlig, en ny lägstanivå helt enkelt.

Om en nära vän för något år sedan hade sagt till mig att jag knappt skulle idas (googla om du inte är från Norrbotten eller av någon anledning inte vet vad det betyder) se en cupfinal där Arsenal var ett av lagen så skulle jag trott att den personen inte kände mig så väl trots allt. Men igår var det så. Det fanns inga nerver, ingen upprymdhet, inga förhoppningar eller förväntningar utan endast känslan av att jag måste se matchen eftersom jag ändå vill utge mig för att vara Arsenalsupporter. Inte heller kändes det nå vidare jobbigt när City gjorde 0-1, 0-2 eller 0-3. Ett ryck på axlarna, några tweets om hur less jag är, och sen var jag över det.

Jag fick några sms från kompisar när Arsenal mötte Östersund i London. Många ”Vad är det som händer?”. Jag kom på mig själv att bli förvånad över frågan – vadå vad är det som händer, det är Arsenal, det är så här dåliga vi är, så här vi spelar, sånt här ställer vi till med, hur kan någon ha undgått det? Jag visste precis vad det var som hände i den matchen, det som har hänt i kanske 10 andra matcher den här säsongen, och 10 matcher förra säsongen, och 10 matcher säsongen innan dess osv. Det var det som hände igår, det de flesta av oss visste skulle hända. Vi är och förblir det mest förutsägbara laget, och vi är och förblir det till dess att Arsene Wenger lämnar sin position i klubben. 

Det finns dock ett annat ”Vad är det som händer?” som oroar mig nästan lika mycket som Arsenal – vad är det som händer med mig, varför bryr jag mig inte längre så som jag brukade göra? Är jag en medgångssupporter? Realistiskt borde vi ha konkurrerat med de bästa lagen de senaste 4–5 säsongerna – det har vi inte gjort. Fem säsonger och tre FA-cuptitlar, är det motgång nog för att börja bete mig som en medgångssupporter? Det jag försöker komma fram till är om det finns motivering för de känslor, eller bristen på känslor, som Arsenal väcker i mig nu för tiden. Jag vet ärligt talat inte om det gör det, jag vill nästan säga nej – det finns det inte.

Om jag inte har anledning nog att vara så likgiltig som jag är nu, varför är jag det då? Svaret på den frågan är nog lika uppenbar för er som den är för mig, nämligen att jag visste i februari 2017 hur februari 2018 skulle se ut för Arsenal. Jag vet i februari 2018 hur februari 2019 kommer se ut. Så länge Arsene Wenger är kvar kan nog de flesta av oss gissa hur det kommer se ut varenda säsong som han är kvar, och de flesta av oss kommer också få rätt. Och det är det som är det uppenbara svaret på frågan om vad det är som händer med mitt supporterskap - vem vill uppleva samma sak om och om och om igen? Om det inte innebär att vinna ligan varje säsong, då är jag såklart okej med att uppleva samma saker om och om och om igen. Medgångssupporter?

När man vet i förväg hur framtiden ser ut, hur nästa match kommer att se ut, vad Wenger och spelarna kommer säga efter nästa förlust, hur nästa månad kommer se ut, hur nästa säsong kommer att se ut, då är det väldigt svårt, för i alla fall mig, att bry sig allt för mycket – varför ska jag, jag vet ju hur det kommer sluta redan innan det skett? Det är lite som vardagsmat. Jag vet hur stekt falukorv och makaroner smakar, när jag har ätit det så rycker jag på axlarna och går vidare. Jag vet hur Arsenals matcher kommer se ut, när slutsignalen har gått rycker jag på axlarna och går vidare. Så var det inte förr. Eller kanske lite, jag visste då att Arsenal antagligen skulle vinna, det var lika förutsägbart som förlusterna är nu. Skillnaden är att då ryckte jag aldrig på axlarna i likgiltighet. Det var känslostormar både efter segrar och de enstaka förlusterna. Skit. Även det här pekar på att jag är en medgångssupporter ...

Eller så är jag bara supporter. Likt vårt lag, likt alla lag, så går även supporterskapet upp och ner. Kanske är termer som medgångssupporter bara ett förminskade av någons supporterskap utan att egentligen ha belägg för det. De enda gångerna jag kan tänka mig det finns belägg för sådant är kanske när man faktiskt lägger ner helt, när man slutar se matcherna, slutar twittra om hur less man är, när man slutar ha koll på matchdatum och spelarövergångar, som ett resultat av att ens lag går dåligt. Där är jag inte än, och dit kommer jag aldrig komma (hoppas jag). På torsdag kommer jag se oss förlora mot City igen, på söndag kommer jag se när vi förlorar mot Brighton och nästa torsdag när vi förlorar mot Milan. Jag kommer se allt. Jag misstänker att även ni kommer göra det, oavsett vad ni känner idag?