Krönika: En naturlig konsekvens att Jack lämnar

Igår såg vi en av de mest händelserika Silly Season-kvällarna sedan Deadline Day-bonanzan den 31 augusti 2011 när Arsene Wenger plockade spelare som en svensk köper alkohol på Systembolaget dagen innan Midsommar. Först kom beskedet att Arsenal som väntat låter lejonparten av Wengers hjälptränare lämna klubben, däribland trotjänare som Boro Primorac, Niel Banfield, Colin Lewin och Gerry Peyton. Och en något bitter Jens Lehmann. Dessa ersätts av Emerys handplockade personal, som jag än så länge inte vet någonting om.

En bit in på kvällen stod det klart att målvakten Bernd Leno ansluter till Arsenal i sommar och ytterligare någon timme senare lade Jack Wilshere upp ett meddelande på sociala medier om att han lämnar klubben. Det var nästan svårt att hänga med i svängarna.

Arsenals stora omvälvning började dock inte med värvningen av en ny chefstränare. Den har pågått i ett år. Sedan förra sommaren har en hel startelva med viktiga spelare från de senaste säsongerna lämnat: Szczesny, Gibbs, Mertesacker, Gabriel, Cazorla, Alexis, Giroud, Walcott, Chamberlain, Coquelin och Wilshere. Till detta måste vi givetvis addera Wengers avgång samt rekryteringarna av Emery, Raul Sanllehi och Sven Mislintat. Det är tydligt att klubben har tagit stora kliv för att skapa förändring.

Att Wilshere lämnar klubben efter 17 år är en naturlig del i detta. Han var spelaren som från ingenstans plötsligt var självlysande i en sommarträningsmatch på Underhill mot Barnet för tio år sedan. Tre år senare fick han som 19-åring Barcelonas världsmästarduo Xavi och Iniesta att se mänskliga ut när han stod för en av de främsta mittfältsinsatserna Emirates någonsin har sett då Arsenal slog katalanerna med 2-1. Tyvärr peakade hans Arsenalkarriär redan där - och man är aldrig bättre än sin senaste match.

Av den framtida världsstjärna blev det “bara” en habil Premier League-spelare. Han fick kanske spela för mycket i för tuff miljö innan hans kropp var redo för det, för karriären under 10-talet har präglats av återkommande skador. Under den senaste säsongen visade han glimtvis sin talang, men i alldeles för många matcher lyckades han med alldeles för lite och överarbetade alldeles för mycket.

I en värld där många av dagens fotbollsspelare verkar vara världsfrånvända människor som man inte ens skulle vilja ta en öl med är Jack Wilshere ett undantag. Visst har han gjort saker som en professionell spelare bör avhålla sig från, men ur ett mänskligt perspektiv kan jag uppskatta att han har tagit ut svängarna mer än de flesta. Hans Arsenalhjärta kan man inte heller ta miste på efter att ha varit i klubben sedan han var nio år gammal (“What do you think of Tottenham?”), och vi kan konstatera att vi inte bara sa hej då till Arsene Wenger den 6 maj - i det som blev Jack Wilsheres sista match för klubben.

Förändringen har alltså kommit. Den som så många har ropat efter i så många år. Jag har sällan varit så taggad - redan innan Midsommar - att den nya säsongen ska starta. Mitt i allt det nya känns det dock bra att Steve Bould får vara kvar i klubben som hjälptränare. Arsenal är en klubb som värnar om historien och traditionerna och om bultpistolen i det heliga ko-slakteriet används alltför urskiljningslöst finns det risk för att den aspekten går förlorad.