Krönika: Komplexa situationer kräver mer av oss

Det är nog få som missat att vår mittfältare tackat nej till fortsatt spel i det tyska landslaget efter sommarens VM. Som en huvudanledning till detta pekar han på rasismen han fått utstå efter Tysklands snöpliga uttåg från VM och bristen på stöd från DFB (Tyska fotbollsförbundet) när det stormat som mest.

Allting började med den kontroversiella bilden som publicerades innan VM där Özil (tillsammans med İlkay Gündoğan, Manchester City, och Cenk Tosun, Everton) poserar tillsammans med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Fotografierna diskuterades flitigt innan VM drog igång och Özil fick en hel del kritik för att han inte officiellt gick ut med en kommentar för att ta död på snacket.

Att det sedan gick dåligt för Tyskland i VM är det väl ingen som missat och Özil är en av de spelare som fått utstå mest kritik från både journalister, supportrar, tidigare spelare och andra tyckare. Många har gått hårt åt hans insats i landslaget, och som så ofta handlar det om hans kroppsspråk, hans inställning och liknande påståenden som vi känner igen från hans tid i Arsenal. Men den här gången har en stor del av ”kritiken” även bestått av rent rasistiska påhopp. Det har handlat om allt från riktigt grov rasism (Özil har själv citerat en del i det öppna brev han la upp på sin Instagram för ett par dagar sedan) till lösare och mer diffusa anklagelser om att han inte är ”bekväm” i den tyska landslagströjan. I Özils uttalande går han till hård attack mot det tyska fotbollsförbundet, främst ordförande Reinhard Grindel, men även tysk media och sponsorer. Han anklagar DFB för att inte ha stöttat honom tillräckligt i den hatstorm som drabbade honom efter att Tyskland åkte ur VM och pekar även på dubbelmoralen i bristen på kritik eller krav på förklaring av Lothar Matthäus efter att den senare först kritiserat Özils agerande samtidigt som han själv träffat Vladimir Putin. ”Jag är tysk när vi vinner och invandrare när vi förlorar”, skriver han bland annat och ställer Grindels agerande i kontrast mot stödet han fått från Joachim Löw och Oliver Bierhoff. Bland annat anklagar han Grindel för att, med sina uttalanden, legitimerat rasismen som riktats mot honom.

Det går inte att komma ifrån att Özils (och de andras) poserande med Erdoğan är, minst sagt, problematiskt. Det är ingen nyhet att framgångsrika fotbollsspelare används som posterboys och turneringar som skyltfönster för att låta tveksamma regimer visa upp en putsad fasad för resten av världen. Vi har precis suttit igenom ett VM i Ryssland som i allra högsta grad fungerat som ett personligt PR-stunt för Putin och om drygt fyra år är det dags för ett mästerskap i Qatar där gästarbetare dör i massor på arenabyggena.

Det är inte konstigt att en president som Erdoğan tar chansen att synas med tre framgångsrika fotbollsspelare med turkiskt ursprung när han besöker London och det är inte konstigt att fotbollsspelarna ställer upp. Bör man kunna kräva mer av fotbollsspelare än att de ställer upp på liknande saker? Jag tycker det. Jag välkomnar alla diskussioner som handlar om ansvaret som kommer med att vara professionell fotbollsspelare och att representera sitt land. Men det finns samtidigt mycket att ta hänsyn till här, som berättelser om konsekvenser som drabbat andra idrottsstjärnor och deras familjer när de valt att ta öppet avstånd från den turkiska presidenten. Ifall det har påverkat Özils agerande kan vi dock bara spekulera i.

Det här var inte heller första gången som de två träffades utan deras vägar har korsats flera gånger under de senaste åren, men det har inte tidigare väckt den här typen av diskussion. Det är naturligtvis bra att folk reagerar när de tycker att någon agerar felaktigt, men sättet som Grindel publikt hanterat situationen har inte varit fördelaktig för vare sig honom eller DFB. Att fotot med Erdoğan och Özils turkiska rötter använts som en anledning till varför han underpresterat i VM (något som han var långtifrån ensam med i det tyska landslaget) lämnar en bitter eftersmak. Att han ofta skulle prestera dåligt i det tyska landslaget är dessutom direkt felaktigt. Vi pratar ändå om en spelare som gång på gång blivit tilldelad priser för hur han presterat i den tyska landslagströjan. Det är också anmärkningsvärt att de delar av tysk press som varit så snabba med att fördöma Özil är märkligt tysta när det kommer till Matthäus möte med Putin.

Man kan ha många åsikter om Özils poserande tillsammans med Erdoğan och kanske framför allt hur han hanterade krisen efteråt, men det går inte att komma ifrån att en stor del av den ”kritiken” som han fått ta emot varit ren och skär rasism. Och här är det svårt att inte tycka att DFB bör ha agerat annorlunda för att skydda en av sina spelare. Grindels uttalanden framstår inte som en ordförande som vill skydda en av sina största spelare, utan snarare som någon som vill hitta någonting, eller någon, att skylla ett VM-fiasko på.

Tystnaden från resten av landslaget har också varit talande. Det blir kanske extra tydligt då vi i Sverige har något liknande att jämföra med efter den hatstorm som drabbade Durmaz efter vårt möte med just Tyskland. Stödet för Durmaz från spelarkåren, ledarna och SvFF var då uttalat, tydligt och ovillkorligt. Från de tyska spelarna i landslaget är det fortfarande tyst. Vissa har visserligen gått ut och sagt att de kommer sakna honom i landslaget, men ingen (vad jag lyckats se) har kommenterat rasismen.

Och det här är för mig nyckeln till det hela.

Jag tycker inte om att Özil väljer att associera sig med någon som Erdoğan, men jag inbillar mig inte heller att jag vet hur det är att vara i hans skor. Jag uppmuntrar diskussioner kring komplexa situationer och tycker absolut att vi ska kunna kräva mer av våra fotbollsstjärnor än att de ska komma undan kritik när de agerar tvivelaktigt. Men jag är enormt imponerad över Özils mod att bemöta den rasism han utstått och, kanske framför allt, stå upp mot behandlingen från DFB, sponsorer och media som varit stundtals riktigt vidrig.

Men var man än landar i kritiken kring Özil får lösningen aldrig någonsin vara att ge sig hän åt rasism. När en av Tysklands bästa fotbollsspelare väljer att avsluta sin landslagskarriär i förtid på grund av att han utsätts för rasism och när de som egentligen ska skydda honom istället gömmer sig bakom tystnad eller undanflykter, då finns inga vinnare.