Nyhetsarkiv

Dennis Bergkamp gjorde sitt hundrade mål för en vecka sedan. Thierry Henry gjorde sitt hundrade igår.

Jag är övertygad om att Thierry Henry kommer att slå Ian Wrights målrekord, för gör man 100 mål på tre och en halv säsong så är det banne mig Wright-klass.

Arsenalsupportrar får finna sig i målvaktsrykten ett tag framöver. Nu pekas Ricardo ut som en tänkbar värvning.

Vilken julklapp!! Tänk dig att få en Arsenalmatch i julklapp. Tänk dig att få vinst och serieledning på köpet. Visst finns tomten och han är garanterat rödvit. Klockan 06.00 gick jag upp. Dagen D. Styvt 16 timmar tills flyget går. Flyget som ska ta mig till London för andra gången på en månad. Pendeln. Det är rakt in i duschen som gäller, strutta iväg till jobbet för att bara mysa hela långa dagen. Hade bytt med en kollega så jag slutade redan tre. Cyklade hem, packade, började smånynna på Vieira oooohhh. Tyvärr småskadad och utanför spel. Det kändes i och för sig inte så farligt med tanke på Parlours spel mot Valencia. Svärfar hämtade i taxi klockan halv sex. Ner på Bishop´s Arms. Några öl och gänget satt och snackade om sina förväntningar. Jag är enda riktiga supportern i sällskapet. Det känns skönt att kunna ta med mig ett gäng ofärgade när vi alla ska bli av med Highbury-oskulden. Börjar mjuka upp dem lite med spelarnamn och skytteligaledare och givetvis babblar jag på om dubbeln och hur bra vi spelar och ligavinst på Old Trafford och Tony Adams och Vieira och Henry och Arsenal-Sweden och annat viktigt. Nästa taxi går vid 20-tiden ut till Sturup och nu är kurret i magen rejält, om mindre än 17 timmar sitter jag på Highbury och jublar när spelarna kommer ut. Det är nästan som en våt dröm. Sturup nästa, checkar in och traskar iväg till gaten. Försenat en kvart. Efter en liten stund kommer nytt besked, två timmar. Det betyder att vi inte är i luften förrän 23.40. Suck, finns inget annat att göra än att dricka fler öl och spela kort. Väl framme i London rejält försenade har tågen in till stan slutat gå och efter en del joxande fram och tillbaka får det bli taxi. 100 pund på sex man känns rimligt vid den tiden på dygnet. In på hotellet, rakt i säng. Klockan är 03.30. Kanske inte den bästa starten på en Londonresa, men huvudsaken är att man kommer dit. Upp klockan 08.30 av att rumskompisen vandrar av och an. Det är dags att gå ner och käka bacon och ägg. Inte helt fel tycker jag och mumsar förmodligen i mig alldeles för mycket. Alla redo och iväg ut till Highbury klockan 11.30. Alla köper varsin mössa och halsduk som en sorts initieringsrit. Känner ett visst ölsug, alla smiter in på The Gunners där jag så smått börjar bli rikigt nervös, inte ett mål på två matcher, dålig inställning mot Manure och flertalet sumpade chanser mot Valencia. Kommer vändningen idag. Tilläggas bör att varje gång jag sett MFF med svärfar har de förlorat. Måtte han inte ställa till med mer elände. Efter fyra pints var ger vi oss av den korta lilla biten ner till THOF. Någon köper en tröja till, själv fick det bli en hata-T*tt*nh*m-tröja. Det ligger en fish and chips sylta på ena hörnan vid Avenell Rd. Ät inte där om du inte vill få akut fettförgiftning, det var som att hälla flytande margarin i flabben. Jag hoppas att den inte är representativ för London. Nu var det äntligen dags att fiska upp biljetterna. North lower. Det kändes gott att bara visa upp dem och smita in i helgedomen. Jag var tvungen att stanna en stund innanför grinden och bara titta runt. Oerhört mäktigt. Tog en öl till och spelade några resultat på matchen. Upp för trappan och hittade våra säten strax under taket nästan allra längst in i hörnan på lägre plan. Troligen inte några av de bästa platserna, men nu var jag inne. Från den stunden fram till avspark var det bara mys, en tiominuter lång velourstund. Var man inte Gooner innan så har jag väldigt svårt att tänka mig att man kan värja sig. Spelarna kommer in på planen och det jublet som uppstår är enormt. Själv står man och tjoar och stimmar och önskar att stunden aldrig ska ta slut. Är man som jag bara van vid TFF:s hejaklack och i viss mån MFF Support så blir man överväldigad. Spelet kan börja. Sitter som vanligt och är smått förbannad hela tiden. Över missade chanser, dåliga passningar och för dålig rörelse. Arsenal skapar inte så mycket i första halvlek, det är ett par chanser i bortre änden som ser farliga ut och det kunde väl varit rättvist med 1-0 i paus. Det började man fundera på så smått allt eftersom minuterna gick. Halvtid närmade sig och då hände det som bara måste upplevas för att förstås. Sol Campbell kommer högst efter inspel från kanten och nickar in ledningsmålet. Jag står upp och skriker högt. Tar förste bäste svärfar och klappar om honom. Spelet i först halvlek präglades mest av kamp, men i andra halvlek märkte vi äntligen vilka som hade hemmaplan. Nu var dessutom anfallsspelet förlagt till vår sida och var gång det började likna en halvchans reste sig hela North Bank och slutade andas. Efterhand som matchen led så blev det mer och mer ensidigt och efter utvisningen av Midds Wilkshire så var dominansen total. Man satt bara och väntade på fler mål, något skott räddades på mållinjen, ett annat tog i stolpen och många av oss började väl misströsta, men Pires satte till slut en fin lite skruvad boll vid sidan om målvakten och än en gång var lyckan total. Seger till Arsenal och serieledning till jul. Iväg igen, först för att hämta vinster efter att ha prickat in resultatet, inte jag men väl tre andra ur sällskapet. In på The Gunners, en skön öl i den oerhört packade puben och så vidare mot Londonnatten. Nu kan man äntligen säga att man har varit och sett sitt lag spela, och man har fått en skön bekräftelse på att man håller på rätt lag. Dessutom fick Arsenal fem nya supportrar denna dag. Det är bara att hoppas att spelet håller i sig och efter de fina resultaten under söndagen med Manures förlust och Boringpools kryss så ser det onekligen bra ut. Måtte det bli en lika fin jul nästa år.För övrigt anser jag att Kanu bör säljas.   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2002_boro_magnus{/gallery}