Nyhetsarkiv

Arsenal i med- och sänggång. Eller den sanna versionen av "Sova med fienden". Ni kanske har anat det värsta. Ni kanske rent utav redan har hört det. Jag är gift med en Unitedsupporter. Konstpaus.

Var och såg Arsenal-Newcastle 1-0 den 9 november.Äntligen tillbaka på Highbury för första gången på nio år. Tre barn gör att prioriteringarna i tillvaron ser annorlunda ut än tidigare i livet. Och i dag är det ju inte heller bara att ställa sig i ståplatskön på North Bank betala tre pund för att komma in utan det stora problemet är att få tag i en biljett. Tack vare supporterklubben (den svenska) gick det vägen. (Hos den norska blev det nobben dirkekt, trots 22 års medlemskap i den klubben) och det var med spänning jag klev på Picadilly line, för färden norrut. Först en öl på Arsenal Tavern - som för närvarande ser ut som en urblåst hangar med storbildsteve på väggen. Det verkar handla om ombyggnad. Mycket folk och hög stämning. Så med stor nyfikenhet in på "nya" North Bank för första gången. (Vid förra besöket, -93, var hela norra kortsidan en byggarbetsplats där man hade ställt för ett stort plank med ditmålad publik). Fullsatt - som alltid - och 35-pundsplatser nästan längst ned bakom målet. Svårt att se djupet i spelet men en skön känsla att vara så nära plan (min fru som också var med tyckte det var väldigt bra platser). För den intresserade gavs det rikligt med tillfällen att specialstudera Fredrik Ljungbergs nya röda frisyr. Arsenal var mycket bra. Efter några knackiga insatser med en rad 1-2 förluster vann AFC med 1-0, klart i underkant. Som laget spelar nu är de ju ett av världens absolut bästa klubblag. Men trots det glimrande spelet, trots att det enorma publikintresset - när det var 50 000 i ett derby på Highbury på  80-talet var det bättre tryck - trots att Graham Rix tycktes vara den mest tekniska spelare som gick att uppbringa och trots att Brian Talbot och inte Paul Viera var lagets mittfältsgigant. Samtidigt fick man då trängas som boskap i köerna in på arenan, och sedan också uppe på ståplatsläktaren. Inte var det heller säkert att man såg något och på de allra flesta matcher var det snarare 25 än 50 000. Dock slapp man mötas av dessa ständiga påminnelser - via storbildsskärmar och plakat utanför arenan - om att SMS:a om "Man of the Match" hela tiden. Men - trots denna styggelse - det ska inte gå nio år till nästa besök.

Det är reportern Brian Doogan som talat med Arsenalkaptenen i en intervju som presenteras på nätsidan Times Online

Oxford hemma. Känns överkomligt, tycker jag.