Nyhetsarkiv

Hat vart man än vände sig.Nyss hemkommen från England, det var ett tag sedan vid där här laget (två månader närmare bestämt). Har sett matchen med stort M. Tottenham-Arsenal på White Hart Lane. Halva norra London mot Sol Campbell. Undertecknad, ständige reskompisen Jonas "Jonte" Andersson och Axel Asplund har återigen avverkat en helg på de brittiska öarna. Har nu sett 26 matcher varav 14 med Arsenal i England. En bit kvar till Willner, men jag jobbar på. Lördagsflight från Skavsta var inbokad och vi anlände London Stanstead 10 minuter tidigare än planerat. Naturligtvis inledde vi på Butlers på flygplatsen. Pint och macka. Kan säga så mycket som att ölen var bra mycket finare än mackan. 12:30 satte vi oss på expresståget och 20 minuter senare klev vi av mitt i fiendens land.Tottenham Hale. Med en halvtimmespromenad nådde vi skådeplatsen för dagen. White Hart Lane. Poliser överallt och helikoptrar i luften. Hatet fanns, det kan jag lova. Folk gick bara och stirrade på en trots att vi inte bar några souvenirer. Vi hade fått biljetter av supporterklubben i England, men hade tre över. Utanför ingången till bortaklacken fick jag tag i en snubbe som ringde några samtal och vips var plåtarna sålda. Kunde lätt ha fått £100 för dem. Klev in. Köpte bira. Och bara njöt. Nu skulle Sol Campbell hyllas, det var målet. Tottenham, klubben som bara ska hatas har inte lyckas med någonting de senaste 40 åren, lyckades missa denna dag också. Ölen tog slut i baren....Eftersom både Adams och Upson var skadade kändes det som att Le Boss inte hade råd att ställa över Campbell trots allt. Och när vi klev upp på läktaren kom svaret. Han spelar. Så fort den förre Tottenhamhjälten rörde bollen skanderades judas och ett antal flaskor mottades mot honom. Om inte matchen var något vidare så kan jag säga att stämningen var helt enorm. Ramsor som: "heeey, heeey yidos.... oh a, I wanna knooooooow weres your captain gone och you won the league in the 60:is, you won the league in black and white ekade från vår sektion" Tottenhamfansen hade lyssnat på Glenn Hoddle (´s moder is a whore) och sjöng utav bara helvete. När sedan Bob Pires satte 0-1 visste man inte vart man skulle ta vägen. Folk blev helt galna. Ni känner till slutet. Mindre kul.....Efter matchen var målet bara att ta sig från Shite Hart Lane levande. Vi tog en promenad till To**enham Hale, smälte poängförlusten och försökte att ladda upp för kvällen. J-O hade fixat hotell till oss vid Russel Square. Royal National för £25/natt var helt acceptabelt. Kvällen spenderades på diverse pubar upp vd Highbury och Finsbury Park. Vi öppnade med Gunners Tavern, fortsatte till The Olde Triangle och avslutade på The Twelve Pins. Den sistnämnda puben hade öppet till 01:00, vilket betydde fest all night long. Det avslutades dock med ett mindre handgemäng mellan Arsenal- och Tottenhamsupportrar. Vi stod och sjöng ramsor i takt med det Irländska livebandet som spelade. Plötsligt dök ett gäng Sp**s-fans upp. En kille drog upp ärmen och visade sin tatuering . ett Sp**s-emblem - bråk uppstod. Via en promenad på en mil och en svarttaxitur nådde vi hotellet rejält slitna vid tre-hugget. Dagen därpå var seg. Tror inte att vi klev upp innan 12. Det var veligt och ingen ville riktigt ta tag i händelserna. Till slut beslutades dock att vi skulle åka till Gillingham för att se hemmalaget på Priestfield möta Watford i ettan. Matchen var ingen hit, men det kändes ändå skönt att ha varit där efter den en och en halv timmes långa resan.  På kvällen tror jag att vi gick en timme för att hitta en Burger King. Hemresan inte mycket att orda om. Man var trött eftersom vi gick upp 04:30 för att ta en taxi till Liverpool  Street. Vi kom dock hem hela… London see you soon!!   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2002_tottenham_borta{/gallery}

Arsene Wenger var strålande nöjd efter segern mot Liverpool. Fast han medgav att utvisningarna lade sorti på stämningen.

Den svenska supporterklubben hade tio biljetter till den högintressanta toppmatchen mellan Leeds och Arsenal. Dock var jag den enda som bokade in mig. Kändes lite konstigt. Med tanke på att klubben har över 100 medlemmar numera. Hur som helst så åkte jag från Skavsta med Ryanair på lördag förmiddag. Det kändes lite ensamt. För det hade ju vart roligare att haft med några andra Arsenal-supportrar och kunnat diskutera viktiga saker som Gilles Grimandi och Igors Stepanovs vara eller icke vara (troligen mest icke vara) och dylikt. Det var också synnerligen enkelt att checka in tyckte jag. Dessutom sittplats var i planet du ville. Landade på Stansted ungefär 12.30 lokal tid. Efter att man kunnat vara säker på att bagaget kommit rätt (hade dock varit konstigt om det kommit fel då Skavsta bara hade en avgång den förmiddagen) så köpte jag en tågbiljett till Stansted Express, tågtransporten in till London. Tågresan tog cirka 45 minuter. Jag anlände till Liverpool Street. Där säkrade jag upp med tunnelbanekort för tre dagar och lyckades hitta min tunnelbanelinje, den gula "Circle Line" som tog mig ut till mitt hotell i Bayswater.  Efter att ha vänt och vridit på kartan lite hittade jag hotellet. Väl där så visade jag upp de bekräftelser Jan-Ove hade skickat mig och jag fick bekräftat att det var grönt ljus och jag fick ett rum. Skönt. Jag hade varit lite orolig att jag inte var inbokad. Av det Jan-Ove sade så verkade allt så misstänkt enkelt. Inne på hotellet kollade jag på BBC. De hade en fullständig målservice från hela det engelska seriesystemet och redovisade alla mål eftersom. Men inga matchbilder utan radiorapporter från arenorna. När jag slog på programmet med ungefär 10-15 minuter kvar av matcherna fann jag att det var oavgjort för alla tre av Arsenals konkurrenter. Men den glädjen blev kortvarig. Efter cirka 15 sekunders tittande så gjorde United 2-1 mot Blackburn... Efter samtliga matchers slutsignal, begav jag mig ut i London. Jag åkte till Piccadilly Circus och där mötte jag som planerat min engelske kompis Gerry på en stor sportbar (överlägsen i kvalité jämfört med sportbarerna i Sverige). Vi drack öl, åt middag och talade om det mesta, samtidigt som det visades två fotbollsmatcher på storbildskrämen, Aberdeen-Rangers och Malaga-Real Madrid. Efter att middagen var kompletterad gick vi vidare. Vi gick till Covent Garden och en pub som bryggde sitt öl på egen hand! Ölen där var kanske inte lika god som vanlig öl, med det är absolut något att rekommendera ändå. Efter ett flertal pints var det dock dags att rumla tillbaka till Bayswater, då en tidig uppstigning väntade kommande dag. Gerry och jag bestämde dock att äta lunch på måndagen precis innan jag åkte hem. Steg upp vid 6-tiden på söndag morgon för ännu en lång dags färd mot natt. Hotellet hade inte börjat servera frukost vid den tiden så det blev att köpa lite smågrejer på vägen. Tog tunnelbanan från Bayswater till Kings Cross S:t Pancras och bytte där till blåa linjen norrut mot Arsenal. När jag kom fram till Arsenal ungefär klockan 8 fann jag det helt ödsligt. På Jan-Oves rekommendationer skulle jag gå till supporterhuset på S:t Thomas Road 154 och fråga efter någon Pat Hale. Efter en tids letande fann jag rätt adress, frågade mig fram och till slut mötte jag Pat Hale och det visade sig till min stora lättnad att allt var grönt ljus. Supporterhuset var bara en röd port i ett ordinärt hus som inte såg mycket ut för världen. Men innanför porten var det sannerligen en annan värld. Till en början var det inte så mycket folk där, när bussen lämnade Highbury-området vid typ 9.30 var vår buss bara halvfull och jag undrade om det inte var fler som höll på Arsenal. Men diverse olika stopp på vägen gjorde att bussen till slut fylldes, och senare mötte vi också upp med andra supporterbussar. Vägen upp till Leeds var inte den roligaste. Helt platt och helt rak. Såg i princip ingenting, trots att man passerade metropoler som Leicester, Derby, Nottingham och Sheffield. Trots en timmes lunchrast i Chesterfield var vi ändå framme i Leeds i synnerligen god tid, mer än två timmar före kickoff. I Leeds fann vi att det blåste en stark sidovind…Tiden innan fördrevs med att sitta och snacka i bussen. Jag bekantade mig med en kille som hette Roy. Han var från Israel och studerade i London.- Are you going to the Leicester game on Wednesday?, frågade han mig.Det skulle jag inte, men han hade en biljett över och frågade om jag ville ha den! Självklart ville jag det! Men det blev ju en fråga om ekonomi. Sade dock att jag skulle kolla över möjligheterna så fort vi kom tillbaka till London. Vår grupp från bussen gick in på Elland Road cirka 45 minuter innan matchstart. Där köptes öl innan man tog plats på läktaren för att titta på lite värmning och skapa lite stämning. Hyllningsramsor till samtliga spelare (inklusive Oleg Luzhny). Och samtliga vinkade artigt och uppskattande till oss när vi skanderade deras namn.  Matchen kom igång med bra stämning och uselt spel från Oleg Luzhny. På nära håll (vi satt vid hörnflaggan) fick man se hur han blev uppsnurrad av Viduka som slog ett inlägg som Fowler som bekant nickade in. 1-0.  Ett mål som var hjälpt av vinden, det såg man om man var där. Vinden tog tag i bollen så inlägget flög precis över Ashley Cole och Sol Campbell. Luzhnys icke övertygande insatser matchen igenom gjorde att man ständigt fick hjärtat i halsgropen så gott som varje gång han rörde bollen. Arsenal försökte sedan komma igen. Övrigt att anmärka från första halvlek var incidenten mellan Viduka och Keown. Jag såg ingen armbåge, men såg ju att han blev liggande, så det vara bara att följa flocken och börja bua.- You dirty naughty bastards! Skrek vi i riktning mot Leeds-fansen. Var inställd på att Arsenal nog kunde fixa detta i den andra halvleken då vi kanske kunde få lite fördel av vinden, då det för min del mer eller mindre kom som en blixt från klar himmel: Kvittering! Målet kom på andra kortsidan så det var svårt att se. Jag uppfattade inte: 1) att han var fri, 2) vem det var, 3) jag trodde först att skottet tog i ribban. Men övriga stadions-tystnad, Arsenal-spelarnas omfamningar och glädjefnattet på vår sektion övertygade mig! När de övriga började sjunga: "super-super-Rob, super Robert Pires!" fick jag också klart för mig vem som nätat. När vi snackade i pausen så kände både jag och Roy övertygelse att Arsenal avgör i den andra. Men i den andra halvleken såg Leeds vassare ut och hade väl en del farligheter nere i Arsenals straffområde. "The Gunners" kunde dock ha gjort bättre ifrån sig på ett av flera försök på Pires och Henry bröt fram, särskilt då Vieira fick ett kanonläge, men avslutade med en svag nick. Från en ganska dålig synvinkel såg vi sedan Ljungberg fällas och gå ut för att ersättas av Van Bronckhorst. När slutsignelen senare gick var jag ganska nöjd med att få kryss. Okej, United gick ifrån i toppen, men kryss borta mot en av huvudkonkurrenterna är inte så dåligt. I bussen tillbaka mot London snackade jag och Roy vidare om min eventuella tripp till Leicester ett par dagar senare. Eller ja, jag försökte göra mig förstådd då min röst var helt borta efter allt skrikande under matchen. Roy erbjöd mig dessutom att bo hemma hos honom om ytterligare hotellkostnader skulle bli för dyra. Kom tillbaka till Highbury-området vid 23-tiden. Det bar tillbaka till hotellet där man ganska trött, somnade nästan direkt. Följande morgon, direkt efter frukost började jag undersöka möjligheterna att förlänga vistelsen. Ringde till Ryanair. Det skulle kosta ungefär 250 kr att skjuta upp hemfärden tre dagar. Det accepterade jag, men sen så kom det till svårigheter då de behövde ha betalning från kreditkort, vilket jag inte innehar, så därför blev det så att jag inte kunde boka in mig på Leicester-trippen. Vid bokandet av resan så fixade Jan-Ove nödvändiga betalningar. Jag hade visserligen kunnat ringa honom på nytt, men det kändes inte riktigt rätt att göra det. Hade jag förlängt resa nytterligare så hade jag haft ungefär £20 för andra kostnader än resor på tre dagar, och det är ju trots allt lite tunt. Ringde således till Roy och sade att jag inte kunde hänga på. Vi sade dock att vi skulle se fler Arsenal-matcher tillsammans och att han säkert kan ordna fler biljetter. Efter vissa problem med betalningen checkade jag sedan ut från hotellet och reste in till centrala London. Köpte både engelska och svenska tidningar för att läsa om matchen. Och jag började nästan undra om jag överhuvudtaget vart där. Budskapet från de engelska tidningarna var: "Vieria var kass, han tänker bara på Real Madrid". Själv tycker jag att Vieira gjorde en helt okej match. I de svenska tidningarna var det: "Ljungberg svårt skadad. Missar VM". Jag tänkte aldrig att hans skada kunde vart allvarlig (fast senare på dagen visade det ju sig att jag haft rätt). Mötte senare Gerry för den planerade lunchen på en pub vid Marble Arch kl. 12.45. Jag talade om hur resan vart med mera. Efter det så tyckte jag att jag nog kunde gå omkring lite i London innan det var dags att bege mig till Stansted, mitt flyg hem skulle avgå 17.35. Efter diverse inköp åkte jag till Liverpool Street för att ta tåget till Stansted. Jag var där vid 15.25, men då visade det sig att närmsta två avgångar med Stansted Express var inställda. Lämnade inte London förrän 16 och var inte på Stansted förrän vid klockan 17. Något bråttom alltså. Det var kö vid bagagelämnadet. När jag väl kom fram fick jag frågan:- Are you going to Venice?Fel kö alltså. När bagaget sedan lämnats blev jag något konfunderad angående vart man skulle gå. Till slut hittade jag till min "gate". Sprang dit och kom på planet vid 17.31 och kunde först då andas ut. Flygningen hem tog ungefär två timmar. Men det är inte helt lycklig man landar. Jag hade så gärna även hängt med till Leicester… Sammanfattningsvis var det i alla fall en toppenresa. Det enda som egentligen saknades var tre poäng för Arsenal i matchen. Jag ser defenetivt fram emot att åka på fler sådana resor.

Ashley Cole är på väg att signa ett nytt kontrakt. Samtidigt är Grimandis dagar på Highbury räknade.