Krönika: Stäng dörren på vägen ut

Jag vet inte om det handlar om att jag blivit äldre, att jag härdades under åren då vi gång på gång förlorade våra viktigaste spelare eller om det beror på något annat men jag hade svårt att bli upprörd när rapporterna kom om att Koscielny skulle lämna. Kanske beror det också på hur skadedrabbad han varit de senaste säsongerna, i kombination med att han knappast är ett framtidsnamn, som gör att det inte känns lika tungt som vissa andra förluster gjort genom åren.

Han är inte den första spelaren som försöker strejka sig från klubben, han är inte ens vår första lagkapten som försöker göra det, och han lär tyvärr inte heller vara den sista. Det är tydligt att någonting skurit sig mellan honom och Arsenal. Inte minst när man såg det avmätta avskedet från klubben vilket knappast var värdigt en spelare som tillbringat närmare nio år hos oss. Det är naturligtvis sorgligt. Kos växte till den spelaren han var och tillbringade toppen av sin karriär med oss. Han vann oss en FA Cup och han stod upp när det blåste, den enda konstanten i ett försvar som många gånger kändes som hela havet stormar.

För det kommer jag alltid vara tacksam.

Trots strejken var min uppfattning att många fortfarande stod på fransmannens sida. Man tyckte det var rimligt att Arsenal vägrade släppa honom gratis med ett år kvar på kontraktet men man accepterade också relativt villigt att han skulle försvinna under sommaren. Kos har alltid varit populär bland oss supportrar, och är man det kommer man undan med ganska mycket.

Men man kommer inte undan med vad som helst.

I en presentationstweet signerade Bordeaux syns Kos med (förra säsongens) Arsenaltröja som han drar över huvudet för att visa sin nya hemmatröja. Kul? Fyndigt? Eller idiotiskt?

Supportrar är ett underligt släkte på många sätt och vis. Vi är långsinta, gnälliga och krävande. Vi klagar på vår klubb, våra ägare, vår tränare och våra spelare. Vi gnäller på förluster, på insläppta mål, på dåligt spel och kassa avslut.

Men vi är också lojala, passionerade och fulla av kärlek. Kärleken till en fotbollsklubb går inte att förklara för de som inte förstår. Vi klagar och är arga, besvikna och frustrerade just på grund av den kärleken. Vi lägger ned så mycket tid, engagemang och känslor i klubben och vi kräver att de som representerar världens finaste klubbmärke gör detsamma. Men så fungerar det inte.

Vi vet att fotbollen i allt större utsträckning blivit en karriär som vilken som helst. Ändå är det svårt att värja sig mot spelare som hämningslöst flirtar med vår kärlek för klubben. En ny värvning som bedyrar hur han alltid drömt om att dra på sig just våra färger. En spelare som kysser ett klubbmärke. En annan som tar till sociala medier för att hylla klubbens supportrar som världens bästa.

Vi vet att de inte menar det, men vi vill så gärna tro. Vi vill så gärna att den här gången, den här gången är det nog sant. Den här spelaren VILL nog vara här. Den här spelaren ÄR nog Arsenal på riktigt.  

Vissa spelare älskar vi så mycket att vi lägger skulden på klubben. Vi tar spelarens parti när han inte får spela, vi klagar på ledningen när han inte skriver på nytt kontrakt. Vi vet aldrig exakt vad som pågår men vi kan vara rörande överens om att det är klubben som bär skulden – för han skulle ju aldrig göra så här mot oss. Han är ju som vi. En av oss.

Spelarna vet det här såklart. De planerar naturligtvis sitt agerande efter hur opinionen ser ut. Just därför är det så intressant att se hur otroligt fel det kan bli ändå. För det är en sak man måste komma ihåg som spelare: det finns ingen som är större än klubben.

Det låter som en klyscha, och det kanske det är, men det betyder inte att det inte är sant. För en spelare kan ha hur mycket stöd som helst, men om han så mycket som andas att han tror att han själv går före klubben så är han körd. För supporterskapet är inte logiskt. Det är rörigt, kaosigt, känslofyllt och fullkomligt ologiskt.

Som spelare får du aldrig glömma det.

När holländaren (jag har fortfarande problem med att skriva hans namn) publicerade sitt öppna brev till alla supportrar gick han från 100 till 0 på bara några få sekunder. I brevet skrev han egentligen ingenting som inte varenda en av oss redan hade sagt till varandra under flera månaders tid. Ingenting var nytt. Ingenting var egentligen ens kontroversiellt (utom kanske själva brevet i sig). Men det var en spelare, en lagkapten, som öppet tog ställning mot klubben och i samma sekund som hans rådgivare klickade på Publicera så tappade de varenda gnutta goodwill som de någonsin haft. Tack och hej. Stäng dörren på vägen ut.

Holländaren är inte ensam. Listan över svartlistade spelare bland supportrar kan göras lång även om anledningen till varför kan variera. Cole, Fabregas, Nasri och Adebayor är några av dem. Kos kanske inte riktigt hör hemma på den listan, men efter jippot med tröjbytet är jag ändå förvånad. Varför väljer man att bränna sina broar? Hur kan en sådan erfaren spelare, med så mycket folk omkring sig, göra ett sådant fundamentalt misstag?

Även efter strejken var det många som stod på Koscielnys sida. Många som förstod varför han ville lämna. Många som tyckte det var rimligt att släppa honom. När rapporterna om läkarundersökningen i Bordeaux började komma såg jag bara lyckönskningar på sociala medier. Många uttryckte sin tacksamhet för de här åren och önskade honom lycka till i framtiden. Huvudsakligen kärlek, uppblandad med en del likgiltighet från de som skrivit av honom redan efter strejken.

Sedan kom videon. Och pendeln svängde.

Istället för lyckönskningar och kärlek fylldes flödet med irritation och ilska. Istället för ”vi kommer sakna dig” blev den överväldigande känslan ett irriterat ”good riddance”. Ett sådant oerhört märkligt sätt att bryta allt med sin gamla klubb och sina gamla supportrar och bränna en och annan bro när man ändå håller på. 

Jag vet inte vems idé videon var. Jag har svårt att tro att Koscielny egentligen menade att förstöra någonting. På samma sätt som jag inte tror att holländaren förväntade sig det enorma bakslag hans öppna brev skulle orsaka. Men det spelar egentligen ingen roll. Det visar bara på hur otroligt långt ifrån spelare och deras rådgivare står oss supportrar. Det är en missbedömning, ett misstag, som man verkligen inte borde göra på den här nivån.

Man kan tycka att vi överreagerar. Man kan tycka att det är löjligt och barnsligt. Men i en fotbollsvärld där klubben och spelarna försvinner längre och längre bort från oss supportrar tycker jag att det är nödvändigt. Det är klubben vi älskar, det är den som har vår lojalitet och vår kärlek, alla andra är utbytbara och nåde den spelare som glömmer det. Det är vårt jobb som supportrar att påminna dem.

Vi är givmilda med vår kärlek till de som förtjänar det. Vi hyllar, älskar och respekterar de spelare som älskar och respekterar oss. Vi är inte ens särskilt svårflirtade. Det är till och med ganska lätt att vinna vår kärlek, det krävs inte särskilt mycket. Men man får aldrig, aldrig glömma bort att det också är lätt att förlora den.

Så Kos: Det var kul så länge det varade. Tack för alla minnen. Good riddance. Och stäng dörren på vägen ut.