Krönika: Det är skillnad på 2-2 och 2-2

Jag ska inte påstå att jag var nöjd efter 2-2 mot Tottenham men jag var inte helt och hållet missnöjd. Då kände jag ändå att det nog kan bli en helt okej säsong, och jag kände hopp för framtiden. Under ligaspelsuppehållet saknade jag Arsenal och såg fram emot att se oss spela igen. Efter 2-2 mot Watford var jag (är jag!) argare och mer nedstämd än jag varit på bra länge. Helt plötsligt känns det åter igen som det har gjort under så många säsonger nu, den där uppgivenheten innan det ens har börjat på riktigt och vetskapen om att ingenting har förändrats.

Ett dygn senare är jag nog än mer nedstämd, däremot inte lika arg, ilskan har bytts ut mot uppgivenhet. I mitt huvud går det just nu bara runt och runt - vad håller vi på med, varför kan vi inte sluta göra juniormisstag och kommer vi någonsin få må bra igen? Det är en sak att få med sig ett oavgjort resultat på bortaplan i Premier League, det är en annan sak att få med sig det efter en tvåmålsledning och där vi blir totalt utspelade av ligans för tillfället sämsta lag. Och än mer irriterande är att trots att vi är totalt utspelade under andra halvlek kommer Watfords mål inte till genom imponerande insatser från Watfordspelarna utan som ett resultat av idiotiska insatser från våra spelare. Och vi har sett det så många gånger förr. Hur länge till ska vi behöva se det?

Föga förvånande gick det hett till på sociala medier igår. Vi har nu gått från Wenger in vs Wenger out till Emery in vs Emery out. Några påstår att det inte är Emerys fel att våra spelare gör sådana galna misstag, andra att Emery har varit fel man från första början och att gårdagens match bara bevisade det igen. Jag kan förstå båda sidor. Det är inte Emerys fel att våra spelare begår juniormisstag men det är samtidigt väldig oroväckande att han inte lyckas hitta ett spelsätt som i alla fall minska risken för sådana misstag så att de de blir färre. Det är den här säsongen som Emery måste leverera, det ser allt annat än lovande ut just nu.

Det bästa med att vara en supporter är att man inte behöver vara rationell, det är okej att låta känslorna ta över. Det är också det värsta på sätt och vis. Jag har just nu svårt att avgöra om mina känslor är ett resultat av säsong efter säsong av liknande insatser som den igår, och därmed berättigad, eller om det är besvikelsen från gårdagens match som får mig att dra för stora slutsatser. Vi är alltså fem matcher in i den nya säsongen. Förnuftet vet att det kommer svänga både hit och dit innan vi vet säkert om vi har anledning att må dåligt på riktigt.

Men ibland måste man bara få vara sur, grinig, besviken och rent av förbannad. Inte komma med något försök till att vända det till något positivt och bara få det ur sig. Det är min plan tills på torsdag, och kanske någon dag till efter det också. Det pep mycket i min telefon igår. Vilken tur ändå att man har så många Arsenalvänner som delar ens smärta, som man kan vara arg och besviken med tillsammans.

Vi vet att vi orkar med det här, vi har liksom tränats på att plågas i så många säsonger, nu är det mer om vi vill orka? Jag har ställt mig den frågan hur många gånger som helst det senaste dygnet. Även om svaret på frågan varit “nej, jag orkar inte mer” så vet både ni och jag det korrekta svaret, det enda svaret.

På torsdag kör vi igen. Fram tills dess är det okej att vara arg, besviken, nedstämd och mycket mer.