Krönika: Känslan av orättvisa

En klok människa sa en gång att inget lag vinner ligan utan tur och att Arsenal inte kan ligga på 10e plats med endast 29 poäng efter 23 omgångar utan otur. Okej, det är såklart ingen klok människa som har sagt det men det är så jag känner just nu. Ibland får man vara en dålig förlorare och tycka synd om sig själv och just nu tycker jag väldigt synd om mig själv och alla oss som håller på Arsenal, och faktiskt också synd om spelarna och Arteta. Såg någon rada upp situationer den här säsongen där vi blivit bortdömda - Sokratis mot Palace, Jorginhos armdragning på Guendouzi på Emirates, straffen vi borde ha fått när spelade bort mot Sheffield U, för att inte tala om det som hände idag, och situationer där domarna använder VAR för att kolla på vad våra spelare har gjort men låter bli att kolla när våra spelare råkar ut för liknande saker mm. Något säger mig att det nog går att hitta en del situationer där vi haft tur också men jag tvivlar starkt att de är lika många som de som har gått emot oss.

Det är såklart inte därför vi ligger där vi ligger eller är i den situationen vi är i men för att ta oss ur den behöver vi all hjälp vi kan få, eller iaf inte att någon/några sätter krokben på oss om och om igen. Det var ingen sprudlande insats idag, i alla fall inte i första halvleken, men jag tyckte ändå vi hade rätt bra kontroll på matchen och ändå slutar det 1-1. Och visst var det ytterligare ett mål efter en styrning på vår egen spelare? Varför styrs sådana bollar in när det är emot oss men går utanför när det är vi som försöker göra mål? Den enda trösten är att jag är rätt säker på att de matcher vi har kryssat i med Arteta antagligen hade inneburit förluster tidigare. Det hjälper ju tyvärr inte vår situation i ligan så värst mycket men å andra sidan var ligan redan körd innan innan jul. Rent poängmässigt syns inte den förändring som jag ändå tycker mig uppleva både på och utanför fotbollsplanen och det är frustrerande.

Jag skrev i slutet av förra året att alla matcher, i alla fall i ligan, ska ses som en försäsong. Från nu tills säsong är slut är då vi sätter grunden för att faktiskt kunna göra något av värde nästa säsong. Jag påminner igen om det. I all frustration och besvikelse är det viktigt att komma ihåg var vi har varit, vart vi är på väg och att vi just nu är i början av att försöka hitta en väg för att nå målet. På ett sätt är det jobbigt att behöva upprepa det hela tiden för det känns som vi varit på väg väldigt länge nu, så pass länge att vi borde ha nått fram vid det här laget. Men vi har faktiskt börjat om igen, för andra gången på mindre än två säsonger, för bara en knapp månad sen. Till skillnad från Emerys sista månader ser jag fram emot våra matcher nu. Det känns som det alltid finns något nytt att se, ytterligare ett steg i rätt riktning (om än kanske inte idag) och spelare efter spelare som lyfter sig och visar större potential än man trodde de besatt.

Jag skrev i början att vi inte får låta den här känslan av orättvisa stanna kvar för länge och som tur är har vi inte så mycket tid på oss att vara bittra innan det är dags för nästa match. På tisdag är det dags för Chelsea, andra gången under Artetas korta tid som ansvarig i Arsenal. På bortaplan den här gången men det ska ändå bli spännande att se vad vi har lärt oss från förra mötet. Förhoppningsvis kommer domarna se när Jorginho drar ner en av våra spelare i straffområdet, eller när någon försöker tackla sönder Pepes fotled, och kanske, bara kanske är VAR på vår sida för en gångs skull.