Krönika: Jag och min far

I början av september förra året dog min pappa efter en längre tids sjukdom. När han hade somnat in och jag och familjen tog avsked av honom på sjukhuset var han iklädd den vita och röda Guiftröjan som han fick av sina handbollsvänner när han fyllde 40 år. Det var passande, för han var supporter till Eskilstunalaget i nästan 60 år. Lojal in i döden - under sina sista veckor i livet frågade han så gott han orkade om lagets nya tränare.

Men hans hjärta klappade också för ett annat rödvitt lag - Arsenal. Utan hans inflytande undrar jag om jag hade varit den Arsenalsupporter jag är idag.

Pappa var en frekvent Londonresenär. Redan som 17-åring tog han på egen hand båten över till de brittiska öarna för att tillbringa tre veckor i den engelska huvudstaden. Swinging London och musiken var det huvudsakliga målet, men han hann också med två Arsenalmatcher under sin resa.
- Jag var på Highbury redan 1967, brukade han säga om någon ifrågasatte hans supporterskap och spänna ögonen i vederbörande - och så var den diskussionen över.

Att påstå att han följde Arsenal fanatiskt under årens lopp vore att ta i, men när jag började intressera mig för klubben i mitten av 90-talet var det väcktes den latenta supportern i honom till liv. Hösten 1996 åkte vi på charterresa (!) till London och vi lyckades få tag på svarta börsen-biljetter till Arsenal-Leeds. Det var en makalös upplevelse - något helt annat än de duggregnstjuriga IFK Norrköping-matcherna i Allsvenskan vi brukade gå på - och jag vågar nog påstå att den blev livsavgörande för mig.

Pappa gav mig möjligheten att se Arsenal live och jag visste i samma ögonblick som Lee Dixon rusade fram i högerkorridoren framför West Stand och gjorde 1-0 att jag skulle komma tillbaka. Jag är honom evigt tacksam för det.

Den veckan fick jag mitt första smakprov av London. Han visade mig sitt London. Det smakade full english och blaskigt te. Det luktade diesel från dubbeldäckarna och surt öl från pubarnas heltäckningsmattor. I öronen ringde de eviga sirenerna och ”one nil to the Arsenal”. Och vid övergångsställena läste jag ”Look left” och kunde snart med tonåringens kaxiga kännarmin titta åt rätt håll för att inte hamna under en svart taxi.

Vi återkom till London en handfull gånger. Vår sista resa tillsammans genomfördes för drygt tre år sedan, två decennier efter den där Leeds-matchen och nästan 50 år efter hans debut på Highbury. Redan då var han märkt av sjukdomen och nu var det min tur att visa honom mitt London. Jag är så glad att vi hann med att gå på mina stampubar, att ta promenaden från Upper Street upp via Holloway Road inför matchen - derbyt mot Spurs hösten 2016 - och att sitta och ljuga med Arsenal Sweden-vännerna på Highbury Brewhouse efter den.

Guif gjorde ingen vidare insats den här säsongen och Arsenal har knappast rosat marknaden med spel utan linje, tränarbyte och ständiga kryss. Pappa hade inte brytt sig om det. Han hade fortsatt bli förbannad över en missad kontring i Eskilstuna eller ett konstigt VAR-beslut på Emirates och hade fortsatt skicka sina SMS med orden ”Var aldrig orolig” efter en tight Arsenalseger i slutminuten. Han var supporter och slutade aldrig med det - för i det stora hela spelar det liksom ingen roll vad som händer på planen. Ett riktigt supporterskap står ovanför det.

Genom att se hur han förhöll sig till idrotten har jag lärt mig att den är en plattform för något större. Jag menar inte liv och död nu, utan det handlar om att ge livet mening. Supporterskapet, hur jävligt det än ibland kan vara, är något som sätter guldkant på tillvaron och i mitt liv har det blivit övertydligt i och med hur coronakrisen har ställt in all världens fotboll. Mitt liv blir fattigare av att inte ha matchen till helgen att se fram emot. Det är ju då jag SMS:ar med Indra om huruvida vi någonsin kommer få vara glada på grund av Arsenal igen, ser hur galghumorn frodas i diverse chattrådar och via den håller kontakten med Liverpool-Jajje som flyttade till Skåne för ett par år sedan.

Men fotbollen är också en social arena. Jag älskar att ta en promenad med Rodny till ett blåsigt Årsta IP och se ett tjongderby mellan Vaksala och IFK Uppsala i divison III. Att sitta på Hamnpaviljongen med brorsan och Hellström inför en Siriusmatch på Studenternas och gripa efter halmstrån som visar att den här gången kanske Blåsvart kan slå något av Stockholmslagen.

Eller att hänga med Jocke och groundhoppa ut till en fallfärdig betongläktare på någon gudsförgäten arena i Londons utkanter och se halva division 8-matchen från idrottsplatsens obligatoriska pub. Och allra mest: Att få se Aubameyang avgöra ett derby mot Tottenham i den 90:e minuten på ett kokande Emirates.

Det är inte livsviktigt - men det är nödvändigt och det är ingenting jag skulle välja bort.

Min pappa lärde mig många saker om livet, men denna insikt är nog den som jag allra mest kommer att förknippa med honom. I tider av sorg och oro är det något att känna sig hoppfull över.