Krönika: Mörkret är bara en match bort

Ett uttjatat citat från den ännu mer uttjatade VM-krönikan -94 är Diego Maradonas ”Man slår undan benen på mig och knockar mig precis när jag börjar komma igen på flera plan”. Men ibland är de slitnaste uttryck också de som passar bäst för att beskriva ett känslotillstånd, för som Arsenalsupporter är det just nu lätt att förstå vad den argentinske ikonen upplevde i USA den sommaren. Det var ju som att vi äntligen var på rätt väg efter fyra raka, stabila segrar. Men när vi är på väg tillbaka - kanske inte på alla plan i och för sig - så var känslan efter förra veckan jämförbar med hur det skulle vara att få benen undansparkade i en Martin Keown-glidtackling.

I Maradonas fall rörde det sig om dopingbrott, så det går ju att argumentera för att han satte krokben för sig själv. För oss Arsenalsupportrar är det mer som att en kosmisk orättvisa har drabbat oss. Vad har vi gjort för att förtjäna Leicesters sena kvittering och förlusten mot Tottenham? Och varför drabbas vi och fotbollen i stort av - som lite rutten lök på den härskna laxen - att Manchester Citys ständiga ekonomiska fusk inte straffas hårdare än med böter som den klubben kan skramla fram ur kaffekassan.

Jag upplever mig väldigt tunnhudad som Arsenalsupporter numera. Teo skrev i sina tankar om matchen efter förlusten mot Tottenham att Arsenal utvecklas enligt principen ”två steg framåt och ett steg bakåt” och det är en rimlig analys av Artetas lagutveckling. Känslomässigt upplever jag det dock mer som att det är ett steg framåt och två steg bakåt, för vid varje motgång är det som ett de mödosamma stegen mot en ny nivå raderas ut och man är tillbaka på noll igen. Hoppet som en framgångsrik serie matcher kan bygga upp är så oerhört bräckligt. Ett dåligt resultat kan räcka.

Jag vet inte varför det är så lätt att hamna i ”mörkret” igen, men antagligen är det de senaste årens sluttande plan som på något sätt förstärker känslan av besvikelse. När missräkning läggs vid missräkning blir det redan var tungt ännu tyngre. Fast å andra sidan tar jag hellre känslan av kärv besvikelse jämfört med den apati som rådde under Unai Emerys sista veckor i klubben. Man får ta det onda med det goda.

Insikten om att Arteta har ett styvt jobb att få ordning på Arsenal och skapa ett vinnande lag kom för länge sedan, redan innan han tog över jobbet som huvudtränare rentav. Men att förstå något intellektuellt är en sak, fotboll handlar om känslor och när man släpper in sena mål i två matcher i rad som i princip raderar ut chansen till Europaspel nästa säsong är det svårt att se på situationen med intellektuella glasögon. Den eviga konflikten, eller samspelet, mellan förnuft och känsla blir här övertydligt gestaltad.

Såväl förnuftet och känslan sa att den här märkliga säsongen var över när slutsignalen ljöd i söndags, men i och med att en mycket viktig semifinal mot ärkeskurken Manchester City i FA-cupen ska spelas i helgen kan vi inte lägga året till handlingarna ännu. Min tro på att Arsenal ska vinna den matchen är svag, men konstigare saker har hänt än att City har förlorat en semifinal på Wembley. Särskilt mot Arsenal. Så någonstans är det ändå rimligt att våga hoppas - även om det samtidigt innebär att fallhöjden vid en ny besvikelse blir högre.

Jag brukar hävda att det är motgångarna som i slutändan gör vinsterna värda att fira, så genom att bli knockad och få benen undansparkade bygger vi upp potential för en segerfest i stil med hur det såg ut i Argentina 1986 (vi behöver kanske inte gå så långt som till Maradonas partyvanor). Det är trots allt värt att vänta på.