Krönika: Granit Xhaka

Säsongen 2019/2020 har varit speciell av uppenbara skäl men det har även varit en säsong då flera spelare har fått kämpa för sin position i Arsenal. Ceballos och Maitland-Niles är exempel på spelare som rent prestationsmässigt fått bevisa att de förtjänar att spela i Arsenal. Granit Xhaka (även Mustafi) är en spelare som fått kämpa för att bevisa mer än så - han behövde, utöver att övertyga Arteta, även övertyga en supporterskara om att han förtjänar en andra chans.

Jag skrev en krönika efter att Xhaka blev utbuad på Emirates, inte om Xhaka specifikt, men jag påpekade ändå att jag personligen har väldigt svårt för att supportrar buar ut sina egen spelare. Jag minns när Xhaka gick av, jag minns den frustration som fanns på läktaren och som även Xhaka kände. Jag tyckte genuint bara synd om honom, flera av er höll med mig och flera tyckte att Xhaka fick skylla sig själv. Där och då fick Xhaka inte bara ta emot frustrationen över sin egen prestation, utan även frustration som började nå sin kulmen kring hela lagets prestation. Där han som kapten per automatik har en huvudroll.

Relationen mellan en spelare och en supporterskara är en komplex fråga. Vi har alla våra favoriter, oftast är vi överens om vilka spelare som är förträffliga och vilka som är motsatsen till det. När Xhaka kom inför säsongen 2016/2017 tror jag inte många av oss visste vad vi kunde förvänta oss. Under Arsene Wengers minns jag att jag flera gånger inte förstod varför Xhaka fick starta så många matcher. Sedan kom Unai Emery och Xhaka fick fortsatt förtroende - det var med andra ord inte en av Wengers envisa övertygelser. När det hela gick överstyr mot Palace den där dagen i oktober, och så småningom följt av rykten om att han i princip var en signatur från en flytt till Hertha Berlin, kändes det som ett ledsamt slut på en Arsenalkarriär.

Då dyker Mikel Arteta upp och lyckas på något sätt övertala Xhaka att stanna kvar - tränare nummer tre som ser något i Xhaka som uppenbarligen en stor del av oss supportrar inte ser. Någon gång under allt det här börjar även statistik dyka upp på hur vi presterar med Xhaka i laget vs utan Xhaka. Det är med andra ord svårt att förneka att vi presterar bättre med honom. Det betyder inte att han är tillräckligt bra för att vara en viktig kugge i ett Arsenal som så småningom ska börja utmana i ligan, men det betyder i alla fall att han är en viktig spelare i dagens Arsenal, viktigare än flera av oss gett honom cred för.

Att komma tillbaka efter något som verkade omöjligt att komma tillbaka från säger en hel del om människan Xhaka. Att han inte längre kunde vara kapten var rätt givet, men trots det verkar Xhaka ändå vara en av ledarna i laget. Det är något som uppenbarligen passar honom bättre, att ha en viktig roll lite i skymundan. Det är även så han har presterat på fotbollsplanen efter matchen mot Palace. De där galna misstagen som gjorde att han stack ut och uppmärksammades på ett negativt sätt bland oss supportrar minskade avsevärt. Tyvärr begår han fortfarande juniormisstag men de är inte så många som förr. Han har hittat en roll i laget som gjort honom bättre, mycket av det tack vare Arteta är min känsla. Vi supportrar må inte ha bett om ursäkt för hur vi behandlade honom men han verkar ändå ha förlåtit oss, och vi honom. Det verkar ha funnits någon tyst överenskommelse mellan oss och honom om en andra chans - en chans som han har tagit tillvara på på bästa sätt.

Relationen mellan supportrar och spelare kan både lyfta och stjälpa en spelare. Xhaka har på något sätt tagit något som i många fall stjälper en spelare och lyckats vända det till något som lyft honom. Han kommer antagligen aldrig vara någon storfavorit i supporterskaran men han börjar i alla fall få det stöd och det erkännande som han arbetat hårt för efter vad som såg ut som en omöjlig situation. När vi om några år pratar om säsongen 2019/2020 kommer vi snacka om fjortonde FA-cuptiteln, Aubameyang, Arteta, kanske kommer några av oss ihåg att Arsenal helt plötsligt hade två bra målvakter. Vi kommer antagligen inte ens nämna Granit Xhaka, vilket är synd, för den resa som han genomfört förtjänas att lyftas fram.