Medlemmar: 8306 st.
Visa menyn

Blogg

Bild för FA-CUP 2015

En världsomvälvande och personlig triumf 2014

Det är svårt att förklara sitt supporterskap för någon som inte förstår. Personer som är helt ointresserade av fotboll brukar ofta motivera idrottens påstådda idioti med meningar som ”det är ju bara en massa personer som springer efter en boll” eller ”hur kan man intressera sig för sport, när det finns så mycket viktigare saker i världen?”. Ur någon sorts rimlig synvinkel kan man, även som fotbollsfrälst, givetvis hålla med om den analysen, men samtidigt går det också att strippa ner mer eller mindre alla intressen och fritidssysselsättningar till vad de verkligen är.

Bild för FA-CUP 2015

FA-Cup finalen 2005 – rån mitt på ljusa dagen?

Det hände sig, på den tiden då de titellösa åren för Arsenal var få i rad, att FA-Cupfinalen mellan den tidens två stora i England, Manchester United och Arsenal FC spelades på Millenium Stadium i Cardiff, Wales. Mina egna och många andras minnesbilder är att de röda jävlarna blev rånade, mitt på ljusa dagen, av ett vilt försvarfäktande Arsenal. Men var det verkligen så?

Bild för Davidsson och Mannen

Oss kollegor emellan

Igår mötte Arsenal Stoke City på Emirates Stadium i en match som jag trummat upp som Rymdimperiet slår tillbaka, med referens till en välkänd sagovärld där vi, som hemmahörande i en av alla dessa moderna rymdskeppsliknande arenor fick stå som representanter för ondskan medan Stoke, med sin touch av brittisk old-schoolgenuinitet fick stå för det goda.

Bild för Davidsson och Mannen

Gästblogg: Corben Twittrar

Hej i julstöket. Eftersom jag idag, med mina två barn medan deras mor är på jobbet, skall baka pepparkakor, baka fudge och klä granen, tillåter jag mig att fuska lite. Men jag gör det med kärlek och jag gör det med respekt för en man med twittrandets gåva. Så här kommer ett urval av @JayArse eller Corben som han kallar sig här på forumets, tweets från gårdagen.

Bild för Davidsson och Mannen

Flight: 1-6-3 med destionation Monaco

Om fotboll endast hade innehållit anfallspel, om våra motståndare i sin tur ständigt hade låtit bli att anfalla och om Arsenals fyrbackslinje hade kunnat bestå av en försvarande spelare och tre offensiva dito. Då hade Arsenal varit mästare, bäst i världen och det hade varit solsken över Islington 365 dagar om året. Men så är det ju inte. Tyvärr.

Bild för Davidsson och Mannen

En resa från A till Ö. Dropping The Hipster Look.

Ett och ett halvt dygn har gått, två och ett halvt dygn återstår. Vi lämnade i tisdags kväll Champions Leagues gruppspel genom att lufta bänkspelare och juniorer, ta en 4-1-vinst mot ett synnerligen nedbrutet Galatasaray och ännu en gång se oss hamna på andraplatsen i gruppen. Denna gång på en försmädlig målskillnad och med en än mer försmädlig implodering mot Anderlecht som en av de bidragande orsakerna till att vi, återigen, missar förstaplatsen och således står mot ett troligtvis svårare motstånd i åttondelsfinalen.

Bild för Davidsson och Mannen

That Joke Isn’t Funny Anymore

Jag hade egentligen tänkt skiva en text under titeln “varför, varför, varför?”, där jag ville ställa frågorna. Varför kan vi inte vara förbedda på att spela fotboll när matcherna börjar? Varför kan inte spelarna spela någon form av ens elementär variant av försvarsspel? Och varför sköts vårt lag så oerhört dåligt, generellt, som det sköttes i lördags och har skötts den här säsongen (och vissa avgörande delar av andra säsonger)?

Bild för Davidsson och Mannen

En resa från A till Ö. Eller från Southampton hemma till Stoke borta.

Igår tog Arsenal emot Southampton hemma på Emirates i en match som skulle visa om våra segrar mot Dortmund och West Brom respektive Southamptons förlust mot Manchester City var trendbrott eller undantag som bekräftade regler. Arsenals tunga säsongsinledning och frånvarande av fungerande spel skulle vridas tillbaka till en segersvit på tre matcher, vilket då skulle kunna göra vinnandet till en god vana på väg tillbaka till toppen.

Bild för Davidsson och Mannen

Smuts

Ännu en måndag morgon, ännu en första arbetsdag på den nya veckan efter en helg i fotbollens sällskap och ännu en dag då vi Arsenalister möter världen i uppförsbacke. Med ösregn från sidan, in under regnkläderna, med pannan i djupa veck och med sammanbitna käkar, pressar vi oss fram och upp i vardagen. Vi går in i arbetsveckan som förlorare. För vi lämnade just ännu en helg där Arsenal gjorde oss besvikna, ledsna och krökta.

Bild för Davidsson och Mannen

Centrumhets

Ingen arsenalist på detta jordklot har väl lyckats undgå den smärtsamma påminnelse om livets oändliga vedermödor som Cesc Fabregas spelandes fotboll i en chelseatröja har kommit att bli denna höst, nådens år 2014. Han som en gång var som en son för Wenger, som lämnade London för den stinkande nepotismens vagga för att sedan spottas ut ur fuskbuken när vår för några månader sedan övergick till årets sommar.

Sidor