Blogg

Nu är äntligen ”det onödiga ordet på L” över för denna gång, ja till och med för detta år. Om jag förstått saken rätt så har vi inte drabbats så hårt av landslagseländet som vi brukar göra, utan har till och med haft nytta av avbrottet eftersom killar som Ramsey, Özil och Rosicky har fått vila ikapp sig och blivit fria från både ljumskproblem och influensasymptom. Vi vandrar således vidare ur landslagsmörkret in i en senhöst med en, med Arsenalmått mätt, fullt acceptabel truppsituation.

…är absolut ingenting du kommer få av mig idag. Och heller inte någonting som jag är i stånd att prestera. Efter att jag, enligt Fru D&M, hade tagit förlusten väl under söndagens kväll, vaknade jag natten till måndagen klockan 02.15 till stanken av min egen bitterhet, ljudet av mitt egna ojande och till den oskönt påträngande känslan som bara en onödig, kastrerad och mörkläggande förlust kan medföra. För Manu var egentligen inte bra, problemet var endast att vi var sämre.

På söndag är det dags för The Arsenal att åka upp till staden Manchester och möta fjolårets seriesegrare Manchester United. Mycket har hänt sedan senaste mötet, men mycket är också, vad än fotbollskännare och rubriksättare världen över vill få oss att tro, detsamma. Manchester United går just nu igenom någon form av evolution där de inte bara bytt tränare från Sir Alex Ferguson till David Moyes, utan också bytt, i princip, samtliga delar i det som kallas The Backroom Staff.

Jag antar att du är som de flesta andra. Att du kanske har ett jobb att gå till, att jobbet förhoppningsvis är helt okej eller kanske till och med spännande eller roligt, men att du föredrar att vara ledig framför att arbeta. Att du hellre har tid över, att du hellre är din egen boss och att du hellre spenderar din tid med nära och kära. Och med Arsenal.