Blogg

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant.

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig var orolig. Att jag kunde framställa mig som en cool katt, orubblig stod eller som den där überlugna filbunkssnubben. Men det vore att ljuga. Gårdagsmatchens sista 15 minuter var nog den mest arbetssamma, idrottsrelaterade, stunden jag upplevt på många, många år. Värre än vårens FA-cupfinals berg- och dalbana, värre än alla CL-kvasl sammanflätade till ett galgfäst rep och värre än CL-finalen -06:s vidriga avslutning, inklusive Mad Jens röda kort dessförinnan.

I Nationalteaterns musikhistoriska asterisk ”Lägg Av” ber den något pressade narkomanen sin socialtjänsthandläggare att just lägga av. Narkomanen hävdar att handläggaren inte förstår någonting och bara är någon som sitter på socialförvaltning, fluktar i någon pärm och håller koll på allting. Vidare hävdar narkomanen att han lever, men också, för h-vette, skiter i hur det går för honom.

Nu är jag tillbaka. Tillbaka till bloggen, tillbaka från semestern och tillbaka i EPL-sällskapet. Hur spännande jag än må anse mig själv, min tillvaro och min just avrundade semester vara, så är detta en Arsenalblogg och det är om Arsenal det skall handla, idag såväl som alla andra dagar. Så jag väljer att avrunda denna ingress med att endast informera om att jag har haft tre fantastiska veckor med fru och barn i den andalusiska värmen, vi har badad, läst böcker och letat efter Arsenalnyheter i påtaglig wifi-skugga.