Blogg

Jag vet att detta är en blogg som skall handla om Arsenal i synnerhet och i vissa undantagsfall om engelsk fotboll i allmänhet. Och jag har egentligen inte någon lust att lägga ännu en åsikt till den hög av högt skrikande åsikter om vem som gjort, eller inte gjort, vad för att den svenska fotbollen skall se ut som den gjorde i går eftermiddag i Helsingborg.

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.

Sådan här matcher är lika roliga för den neutrale åskådaren som de är plågsamma för en lätt dystopisk Arsenalist som Yours Truly. Ni vet de där öppna matcherna som ena sidan av mig njuter av, rent underhållningsmässigt, men där den andre, den dominante, lider sig igenom i plågsamma invärtes krämpor. Svårast är det när vi står och slår bort bollen, när vi är under press och där det nya, det Wengerskt moderna Arsenal, tvingas uppföra sig som det gamla, det Grahamskt solida, Arsenal.