Blogg

Igår, fredags kväll, spelade vi match i FA-kuppens fjärde omgång, hemma mot hemlösa Coventry City. När laguppställningen kom fick jag precis samma högst osköna känsla som fjolårets möten med Bradford och Blackburn gav mig. När Wengers laguttagning smått stank osäkerhet, tillitsbrist och desperation. Och då det också gick som det gjorde.

Äntligen måndag och äntligen söndagsrykten att lägga till handlingarna. För som jag skrev i texten ”Varje dag är som söndag” i augusti 2012 så är hela denna period av galenskap accentuerad kring de söndagsversioner av skvallermagasin vilka rör om med grövsta slevarna och kryddar anrättningarna med det bredaste av hittepå-spektra. Hela perioden är hemsk och värst är söndagarna, då räcker inte allt salt i världen till för att förhålla sig till ryktesfloran.

I fredags berörde jag på vilka positioner som Arsenal skulle behöva nytillskott och jag tog också upp behovets ungefärliga utsträckning och hur stor procentuell chans jag tror det är att klubben tillmötesgår de eventuella behoven, genom att handla in spelare. Utifrån min rangordning, vilken såklart bygger på truppens behov, kommer detta stycke ha en viss övervikt på strikerpositionen. Spänn fast dig i kontorsstolen och greppa kaffemuggen för nu kör vi.

Varje gång Arsenal skall åka till Birmingham tänker jag på antingen Judas Priest eller Black Sabbath och ofta på båda två. Och varenda gång jag, under researchförevändningen, får skäl att surfa runt och läsa om min barndoms hjältar, blir jag alltid lika glad. Idag tog denna runtsurfning mig ända till det sistnämnda bandet, som för övrigt är just från den enligt uppgifter tämligen hårda industriförorten Aston, och dess sångare, Ozzy Osbourne och dennes solokarriärs absoluta begynnelse.