Davidsson & Mannen

Lördagen var en dag för kalas, en dag för firande och en dag för eufori och så var även söndagen. Kanske inte för egen del, men för alla de över 250 000 människor som på olika sätt följde lagets, och klubbens uppenbara frontfigur Gunnersaurus Rex:s, färd genom Islington för att fira, var även gårdagen en dag av sång, glädje och segeryra. En FA-cupseger skall firas, en första trofé på nästan nio år skall definitivt firas och den FA-cupseger som lyfte bort det tyngsta av ok från klubbens axlar skall verkligen firas.

Jag vet inte hur det var med er, men min uppväxt och skolgång var, fram till det att pubertetens egenproducerade hormonpiller kickade in, i princip ett enda långt kutande på, eller till, skolans fotbollsplan. Djungelns då rådande lag var att det barn som, efter att klockan ringt ut till rast, sprang snabbast och först kom till fotbollsplanen fick vara så kallad försteväljare, medan den som kom dit näst först blev så kallad andreväljare.

Igår, måndag, färdigspelades den engelska förstaligans 36:e spelomgång. Ett Arsenal som jagade ett fastare grepp om fjärdeplatsen mötte ett Newcastle United som, vad det verkade, jagade mest ingenting alls. Inför matchen stack jag, vilket är oerhört olikt mig, ut hakan och hävdade att Arsenal skulle vinna denna match åtta dagar i veckan och så blev, i varje fall igår, fallet.

Ja, jag vet. Den var riktigt hemsk. Någon form av djävulens kompromiss mellan en lallande skvalradiokanals stela öra-till-öraleende och stanken av fränt sillluktande så kallat gô götebosshumor. Och jag är den till detta grova brott skyldige. Banna den som bannas bör, banna mig. Men förlåt också den som förlåtas bör, det vill säga mig. För jag har mina skäl.