Medlemmar: 8352 st.
Visa menyn

Davidsson & Mannen

Bild för Davidsson och Mannen

At My Signal: Unleash Hell

Den serie texter som jag nu ämnar publicera kommer med största sannolikhet att skriva om sig själv ett antal gånger de kommande tre månaderna. Du, jag och en massa andra arsenalister kommer att bolla inköpsbehov, spelarpositioner och spelarnamn så till den milda grad att vi knappt kommer att minnas vad vi så säkert visste, vad vi önskade och vad vi förutsåg någon gång i slutet av maj. Då vi just hade vunnit FA-cupen, då hela galenskapssäsongen låg framför oss och då hoppets låga ännu lyste över Arsenalland.

Bild för Davidsson och Mannen

Modern Football Is Rubbish: Från The Soul Crew till Vincent Tan

Första gången jag stiftade bekantskap med fotbollsklubben Cardiff City var när jag, genom någon sönderläst och begagnad fotbollstidning, insåg att klubbens hemmaarena hette något i min värld så otroligt coolt som Ninian Park. Om att namnet gick att härleda till en engelsk krigshjälte och tillika lord som hette just Ninian, viste jag intet, för jag trodde det var någon walesisk variant på en såväl maskerad som härligt farlig krigare och det kändes otroligt fräckt. Då.

Bild för Davidsson och Mannen

Igår var det kalas, idag börjar det hårda arbetet

Lördagen var en dag för kalas, en dag för firande och en dag för eufori och så var även söndagen. Kanske inte för egen del, men för alla de över 250 000 människor som på olika sätt följde lagets, och klubbens uppenbara frontfigur Gunnersaurus Rex:s, färd genom Islington för att fira, var även gårdagen en dag av sång, glädje och segeryra. En FA-cupseger skall firas, en första trofé på nästan nio år skall definitivt firas och den FA-cupseger som lyfte bort det tyngsta av ok från klubbens axlar skall verkligen firas.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Som en far till en son

Denna vecka har min son spelat fem matcher, gjort ett mål och träffat någon av målstolparna hela fyra gånger. Lika glad och stolt jag har varit, och ständigt är, över hans glidtacklingar, hans fina passningar och hans, tämligen, välriktade skott, lika mycket har jag unnat honom att få göra något ynka mål till av alla de chanser han har skaffat sig under matcherna.

Bild för Davidsson och Mannen

Szczesny mot rôla

Jag vet inte hur det var med er, men min uppväxt och skolgång var, fram till det att pubertetens egenproducerade hormonpiller kickade in, i princip ett enda långt kutande på, eller till, skolans fotbollsplan. Djungelns då rådande lag var att det barn som, efter att klockan ringt ut till rast, sprang snabbast och först kom till fotbollsplanen fick vara så kallad försteväljare, medan den som kom dit näst först blev så kallad andreväljare.

Bild för Davidsson och Mannen

It must have been love, but it’s over now

När jag växte upp var jag kanske aldrig den lilla småstans allra tuffaste snubbe. Jag var förvisso metal, körde fräck Puch Dakota och hade en högst påtagligt ”farlig” outfit i form av höga sneakers, Levis 510:or och jeansjacka med läskiga tygmärken på. Jag hade långt hår, hänge i form av ett sågblad i ena örat och obskyra tischor med musikalisk läskighet som tema.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Touched By the Hand of Koscielny

Igår, måndag, färdigspelades den engelska förstaligans 36:e spelomgång. Ett Arsenal som jagade ett fastare grepp om fjärdeplatsen mötte ett Newcastle United som, vad det verkade, jagade mest ingenting alls. Inför matchen stack jag, vilket är oerhört olikt mig, ut hakan och hävdade att Arsenal skulle vinna denna match åtta dagar i veckan och så blev, i varje fall igår, fallet.

Bild för Davidsson och Mannen

In Search of The Wenger Double

Ojojoj. Nu är jag, efter att ha firat påsk i England, åter i Sverige, i arbetslivet och i det närvarande föräldraskapet. Jag är fortfarande lätt omtöcknad av alla intryck, av det ackumulerade sömnunderskottet och av det tämligen ymniga intaget av brittisk mat och dryck. Man är ju, som det heter, inte tjugo längre. Men även om jag lämnat England för denna gång, rullar den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenals jakt på The Wenger Double i synnerhet, vidare.

Bild för Davidsson och Mannen

Highway To Hull

Ja, jag vet. Den var riktigt hemsk. Någon form av djävulens kompromiss mellan en lallande skvalradiokanals stela öra-till-öraleende och stanken av fränt sillluktande så kallat gô götebosshumor. Och jag är den till detta grova brott skyldige. Banna den som bannas bör, banna mig. Men förlåt också den som förlåtas bör, det vill säga mig. För jag har mina skäl.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Skritt

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.

Sidor