Då Rosickys landslagsspel ledde honom åter på den eländesvandring vi tvingat se honom göra under sina år i Arsenals tröja, var The Great Debut temat för dagen. Wenger köpte Mesut Özil av Real ,för en herrans massa miljarder, och köpte sig då också tid i massor. Tid som höll på att bli honom knapp, tid som höll på att gå honom ur händerna och tid som höll på att gå ifrån honom.
Wenger förde Özil till Arsenal, solen åter till Arsenals himmel och en playmaker av guds nåde till startelvan. För med Rosicky på skadelistan, där han också fick sällskap av Cazorla, med samma landslagsspel som referens, var manegen krattad för den forne skyttekungen Christiano Ronaldos verkmästare.
Utan att framstå som dömande gentemot andra Arsenalfans, så har jag alltid ställt mig lite skeptisk till att köpa en tröja med en just nyanländ spelares namn på ryggen. Dels för att den spelaren ännu inte visat någonting för klubben och således mestadels bedöms på förväntningar baserat på tidigare prestationer i annat lag i en annan liga. Men också för att en ny spelare, i och med avsaknaden av delad historia, inte betyder så mycket, varken för klubben eller för mig. Det finns liksom ingen prestation att basera sin kärlek på, varför kärlekens symbolhandling blir innehållslös och mer blir uttryck för avsaknad.
Arsenal.se:s senaste tillskott känner ni igen från Kanonmagasinet. Klubbtidningens skruvade krönikör Davidsson & Mannen börjar nu blogga för supporterklubbens räkning.
