Davidsson & Mannen

Igår, onsdag, var vi gäster på en bjudnings som regisserades av fotbollseuropas allra mest finklädda värdfolk. Borden var dukade med både hembakt och lättdrucket och vi, Arsenal FC, skulle få äran att sitta ner och umgås med SSC Napoli i deras paradvåning Stadio San Paolo. En arena i en stad, någonstans ungefär ovanför ankeln på den italienska stöveln som kickat mången sjöfarare ut i Medelhavet vidare ut i Atlanten.

“I tried to grip my family, but I slipped”, frustade Rage Against the Machine för en massa år sedan. Och igår försökte jag hålla taget om både min familj och mitt Arsenal i princip samtidigt och ja, då kan man nog säga att jag, inhyst i en ymnig snålblåst, halkade/lät glida/lät slinka. I värsta snöovädret (okej, med västgotiska mått mätt) skulle hela familjen D&M packa ihop sig i bilen, åka till sonens bollklubb för samling, sedan i konvoj åka ut i norra skärgården för bortamatcher. Och sedan, efter matcher och dusch, fika tillsammans.

Du som är intresserad, eller till och med insatt, i svenskt musikliv i allmänhet och dess mer punkrockiga 70- och 80-tal i synnerhet, är även bekant med begreppet Tigertämjaren från Rågsved. Du som inte är det kanske har någonting att lära eller i varje fall uppleva, för maken till hjälte och betydelsefull trendsättare, i en och samma person, är för många svår att finna.

Denna dag började i både trött och högst bakullt skick. Gårdagskvällen hade jag spenderat på/i Pusterviksbaren där ett av landets bästa band Tiger Lou spelade. Jag har inte sett dem spela sedan ungefär 2009 och det var ett synnerligen efterlängtat återseende jag fick igår. Men så dj-a sent. Är du runt de 20 så börjar kvällen runt halv tolv, är du runt 40 ja då skall den sluta vid ungefär samma tidpunkt. När ungdomarna går ut, går farbröderna hem. Men igår gick ju inte detta alls.