Davidsson & Mannen

Innan vi sätter tänderna i morgondagen måste vi på passa på och njuta en stund av gårdagens händelser. Nu ogillar jag ju å det grövsta dopninglaget shitty varför en massa gjorda mål och tre poäng till dem per automatik väcker såväl vämjelse som nedslagenhet. Fast det är ändå lite svårt att inte fyllas av skadeglädje när laget shitty sätter sex mål på är de inför säsongen så oerhört hypade Tottenham Hotspur FC.

Nu är äntligen ”det onödiga ordet på L” över för denna gång, ja till och med för detta år. Om jag förstått saken rätt så har vi inte drabbats så hårt av landslagseländet som vi brukar göra, utan har till och med haft nytta av avbrottet eftersom killar som Ramsey, Özil och Rosicky har fått vila ikapp sig och blivit fria från både ljumskproblem och influensasymptom. Vi vandrar således vidare ur landslagsmörkret in i en senhöst med en, med Arsenalmått mätt, fullt acceptabel truppsituation.

Jag bor i staden Göteborg och har som mitt andra lag efter Arsenal, stadens största och mest framgångsrika lag, Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg. Jag tror att jag började intressera mig för dem ungefär då 70-talet gick över till 80-tal och de tog sig från spel i dåvarande division 2 till vinst i UEFA-kuppen på bara några år. På den tiden jobbade spelarna som rörmokare, som fritidsledare och som fastighetsskötare. Ingen var ännu anställd som heltidsproffs och spelarnas försörjning vilade på andra valv än fotbollens.

Jag vet inte var jag skall börja. Skall jag börja med en mittfältsduon som heter Arteta-Flamini, skall jag börja med att mittbacksparet hette Koscielny – Vermaelen eller skall jag börja med att den andre avbytaren vi satte in hette Bendtner i efternamn? Med att vi har en bra startelva, men inget alls mer? Vi kan skylla på otur, vi kan skylla på influensa eller på att cynismen inte riktigt är av den nivå som behövs.