Ordföranden har ordet

Det var den 27 februari 2010 och klockan började närma sig åtta på kvällen. Jag var på besök hos min bror som då bodde i Kristianstad och självklart drog jag med honom och hans sambo till närmaste sportbar för att se Stoke-Arsenal. När klockan närmade sig åtta på kvällen blev jag plötsligt svimfärdig och började kallsvettas – det var då Ryan Shawcross gjorde kaffeved av Aaron Ramseys högerben.

Det finns vissa värvningar jag minns bättre än andra. Sol Campbell 2001. Andrej Arsjavin 2009. Fredrik Ljungberg 1998. Lukas Podolski 2012. De är de där som får det att skälva till i hela supportersjälen. Idag räcker dock inte ens richterskalan till för att mäta darrningarna i själen. Mesut Özil 2013. Den transfern överträffar alla ovanstående.

För en vecka sedan var jag uppgiven. Det är rejält tärande att känna så när det fortfarande återstår 37 omgångar av Premier League, så de två vinsterna som Arsenal har trollat fram sedan dess har gjort att jag har börjat känna något mer som man ska känna under en säsongsinledning. Den där känslan av att det kanske, kanske kan gå vägen i år. Naivt, javisst, men att vara supporter är att drömma – varför skulle vi annars hålla på med det här år efter år?

Helsingfors har ett utseende som bara en mor kan älska. Och är orimligt dyr. Man kanske kan säga att den är städernas svar på Gareth Bale?

Helgen har bjudit på härligt Arsenal Sweden-häng i den finländska huvudstaden. Som alltid när jag är ute på resor med supporterklubben har det varit mycket skratt, den ena kvicka kommentaren efter den andra och en massa initierat Arsenalsnack. Krydda detta med en fin 3-1-seger mot Samir Nasri, så är ganska många av mina komponenter för en lyckad resa på plats.