Spelarbetyg

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.

Sådan här matcher är lika roliga för den neutrale åskådaren som de är plågsamma för en lätt dystopisk Arsenalist som Yours Truly. Ni vet de där öppna matcherna som ena sidan av mig njuter av, rent underhållningsmässigt, men där den andre, den dominante, lider sig igenom i plågsamma invärtes krämpor. Svårast är det när vi står och slår bort bollen, när vi är under press och där det nya, det Wengerskt moderna Arsenal, tvingas uppföra sig som det gamla, det Grahamskt solida, Arsenal.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det äntligen dags för FA-cupens semifinal och det blev, äntligen, en match som både var bra rent kvalitativt och fick rätt slutresultat. En fantastiskt böljande match med chanser som avlöste chanser och två lag med rejäl offensiv övervikt. Matchen stod, efter Özils 1-0 i 7:e minuten och Lukakus 1-1 i 32:e, och vägde innan AOC, efter ett lysande pass av Özil svepte in i straffområdet och förbi en Barry som till slut tvingades riva ned honom och straffen var ett faktum.