Medlemmar: 8288 st.
Visa menyn

Spelarbetyg

Spelarbetyg - Leno briljant

Teo Rothman – tor 1 okt 2020 kl 23:30

Bernd Leno storspelade - och säkrade avancemang för Arsenal i cupen genom fina räddningar. Kolasinac och Nketiah hade sämre matcher. Här är betygen.

17

Han är "player of the year"

Jocke Lander – mån 10 aug 2020 kl 09:33

Säsongen är avslutad. Vi har sammanställt spelarbetygen på Arsenal.se. Etta på listan hittar vi ...

2
Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Skritt

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Ja, det var verkligen att studsa tillbaka, det.

Ingen arsenallist behöver ju någon som helst introduktion till gårdagsmatchens kronologiska och symboliska betydelse. Efter att vi varit med om en så kallad olycka mot chelsea (f-sen, benämnde han verkligen lördagsmatchen som en olycka, den gode Wenger? Efter samma sak mot foolsen, mot shitty, mot shitty förra året, mot Bardford i ligakuppen och Blackburn i FA-diton förra året, uppgav Wenger verkligen att chelseaimploderandet var en olycka? I can’t believe it.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Norra London fortfarande rött? Check!

Sådan här matcher är lika roliga för den neutrale åskådaren som de är plågsamma för en lätt dystopisk Arsenalist som Yours Truly. Ni vet de där öppna matcherna som ena sidan av mig njuter av, rent underhållningsmässigt, men där den andre, den dominante, lider sig igenom i plågsamma invärtes krämpor. Svårast är det när vi står och slår bort bollen, när vi är under press och där det nya, det Wengerskt moderna Arsenal, tvingas uppföra sig som det gamla, det Grahamskt solida, Arsenal.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Nära men ändå så långt borta

Igår, tisdagen den 11:e mars spelade Arsenal sin sista Champions Leaguematch för den här gången. Vi avlade det sista besöket i den finaste av fotbollssalonger. Där bubblorna är som mest bubbliga, där kristallen är som mest kristalliserad strålkastarljuset lyser som allra starkast. På dem som briljerar och på dem som krackelerar. Nu vill jag inte påstå att vi krackelerade, vi höll snarare ihop laget bättre än vi brukar göra, men skadan var ju i och med 2-0-förlusten hemma redan skedd.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Tjoff-Tjoff, -Wembley Here We Come.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det äntligen dags för FA-cupens semifinal och det blev, äntligen, en match som både var bra rent kvalitativt och fick rätt slutresultat. En fantastiskt böljande match med chanser som avlöste chanser och två lag med rejäl offensiv övervikt. Matchen stod, efter Özils 1-0 i 7:e minuten och Lukakus 1-1 i 32:e, och vägde innan AOC, efter ett lysande pass av Özil svepte in i straffområdet och förbi en Barry som till slut tvingades riva ned honom och straffen var ett faktum.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Ännu ett platt fall under press

När Arsenals spelschema slår Stoke Away doftar det alltid någonting speciellt i luften. Inte för att de båda lagen brukar tävla med varandra såsom konkurrera i samma tabellområde och, uppenbarligen, inte heller något geografiskt relaterat såsom en rivalitet grundad i närliggande. Att möta Stoke borta är alltid någonting speciellt av annan orsak.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: My United States of Whatever

Ja, vad skall man saga? Man kan skylla på en domare, eller snarare på ett dubbelbestraffande regelsystem. Man kan säga att vi var kassa, hänga Özil för en högst gamnackad straffspark eller Wenger för en lite märklig laguttagning. Eller så kan man säga att vi mötte ett av världens absolut bästa fotbollslag. Att vi faktiskt höll dem stången helt okej, att vi spelade med en man mindre i nästan en timme och fortfarande har ansiktet i behåll. Att vi föll med ett visst mått av flagga i topp.

Bild för Davidsson och Mannen

The Headmasters Ritual: Match mot foolsen är alltid match mot foolsen

Jag måste erkänna att jag var lite kluven till denna match. För för mig är ligan allt och ligan skall alltid vara prioriterad. Så med vår lövtunna trupp med rejäl trötthet på många spelare var det lite läge för trupprotation, detta samtidigt som vi måste göra vad vi kan göra för att få slut på denna förbannade titeltorka, varför FA-kuppen skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Och så är det som det alltid är: Match mot foolsen är alltid match mot foolsen. Och då måste bara motståndet besegras.

Sidor