The Headmasters Ritual

Jag måste erkänna att jag var lite kluven till denna match. För för mig är ligan allt och ligan skall alltid vara prioriterad. Så med vår lövtunna trupp med rejäl trötthet på många spelare var det lite läge för trupprotation, detta samtidigt som vi måste göra vad vi kan göra för att få slut på denna förbannade titeltorka, varför FA-kuppen skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Och så är det som det alltid är: Match mot foolsen är alltid match mot foolsen. Och då måste bara motståndet besegras.

Eller tja... Jag vet inte riktigt, kanske inte eller snarare f-n heller. Det här var det sämsta jag har sett Arsenal prestera sedan 8-2-matchen på Old Trafford. Den sämsta matchstarten och det sämsta markeringsspelet på mycket, mycket länge. Sämre förberedda än alla värdelösa bortamatcher förra och förrförra säsongen och sämre rörlighet än mot alla bussparkerande lag vi någonsin mött.

Jag skulle kunna göra på två olika sätt. Jag skulle kunna tala om en match med två eller till och med tre olika ansikten. Om en första halvlek som en pubertal måndagsmorgon, med en oförmåga att masa sig ur sängen och en ovilja att se sitt finniga plyte i spegeln. Om en sju minuters prime i andra halvlekens inledande skede och ett lika massivt som förfulande förfall som satte in bara minuterna efter 2-1-målet och sedan blev till en staplande vandring bland hängande påsar, osköna rynkor och ett förfall utan dess like.

Igår, fredags kväll, spelade vi match i FA-kuppens fjärde omgång, hemma mot hemlösa Coventry City. När laguppställningen kom fick jag precis samma högst osköna känsla som fjolårets möten med Bradford och Blackburn gav mig. När Wengers laguttagning smått stank osäkerhet, tillitsbrist och desperation. Och då det också gick som det gjorde.