Den tyckande supportern

Jag har tidigare varit inne på det nya negativa supporterskapet som sprider sig som en löpeld tack vare sociala medier. Efter matchen mot Bayern har det blivit aktuellt igen.

De som är missnöjda låter alltid högre och mer än de som är nöjda, vilket i sin tur genererar mer frustration och känslan av att "alla" tycker och tänker på ett visst sätt.

I går Skypade jag med A och vi hamnade i en diskussion kring just det här med tanke på den senaste hetsjakten på Özil och behovet av att skapa en syndabock i laget. Vi pratade om varför fotbollen har blivit så kortsiktig, varifrån bristen på tålamod kommer ifrån och varför så många verkar basera hela sitt supporterskap på att vara negativa.

Hur kommer det sig att det skiljer sig så mycket mellan vad folk man pratar med ansikte mot ansikte säger, jämfört med det man kan utläsa på sociala medier?

Vi halkade in på det här med skillnaden mellan supportrar som går på matcher och supportrar som inte gör det.

Min uppfattning är att det är en väldigt skillnad mellan de som låter mest och högst på Twitter jämfört med de som tar sig till Emirates vecka in och vecka ut.

Det är viktigt att komma ihåg att Sociala Medier (kanske framför allt Twitter) har lett till att alla kan ha en röst - på gott och ont. Det betyder också att helt okända människor kan få tusentals följare som hänger fast vid varenda ord - som både hatar och älskar det man säger.

Ju mer kontroversiella åsikter man har desto större spridning får man. Desto mer bygger man upp ett namn och desto närmare kommer man det som kallas för "Twitterkändis". Man blir ett namn att räkna med i Arsenalkretsar och om det är med positiva eller negativa konnotationer är inte lika viktigt.

Skillnad mellan supportrar på plats
När jag har gått på Emirates har jag suttit lite överallt. Jag har ordnat biljetter på egen hand vilket i sin tur för med sig att man hamnar bredvid nya människor varje gång. Oftast har jag hamnat bredvid personer med säsongskort och som tar sig till Emirates inför varje match. Ibland är det unga människor som inte kan tänka sig ett Arsenal utan Arsene Wenger. Ibland äldre, som knappt känner igen klubben de en gång blev förälskade i, men som ändå fortsätter köpa säsongsbiljetter och som har en kärlek till laget som är enorm.

Det som alltid slår mig när jag är på plats är hur positiva människorna är. Det är klart att de är nervösa, eller att de kan vara missnöjda med vissa situationer eller vissa matcher, men den överhängade känslan är ändå att folk på arenan är sansade. Man diskuterar med folk som inte håller med utan att kalla de för idioter eller ännu värre. Många av de som är på arenan har inte ens Twitter. De lever fortfarande med fotbollen genom matcherna och via inför- eller eftersnack med vänner på puben. Kanske får de också lite highlights på TV eller ett matchreferat i tidningarna.

Jag vet att många inte har lyxen att kunna gå på matcherna. Det handlar om människor som inte har råd. Som känner att Arsenal inte längre är deras klubb, där de har blivit bortsorterad i och med biljettpriser som stadigt klättrar uppåt. Och självklart är det också folk som bor långt bort, som kanske inte har möjligheten att se matcherna på grund av avstånd.

Dessa människor använder i stor utsträckning sociala medier för att hålla kontakt med andra Arsenalsupportrar och för att diskutera med likasinnade. Det är fantastiskt att man har den möjligheten och i grund och botten tror jag att Twitter är någonting mycket positivt. Dock tror jag att det kan uppstå ett problem när den enda kontakten man har med Arsenal och andra supportrar är genom sociala medier.

Alla som har varit på Emirates vet att stämningen oftast är bättre än vad media hävdar.

Vi vet att det finns en liten (men högljudd) grupp människor som ibland buar åt laget. Men vi vet också att det finns supportrar som sjunger och som gör ett hästjobb när det gäller att skapa stämning. De står kvar långt efter att matchen blåsts av men det rapporteras inte lika mycket om dem för det är helt enkelt inte en lika bra historia. "Arsenal utbuade på hemmaplan" är en bättre rubrik än "Supportrarna hyllar laget trots poängtapp".

Ponera sedan att den enda kontakten du har med matchen är TV-bilder, sociala medier eller artiklar (och vi vet ju alla vad vi tycker om medias rapportering kring Arsenal). Att du helt enkelt saknar dimensionen som egna upplevelser (eller förstahandsrapporter) ger. Då är det inte konstigt om man får en bild av situationen som kanske inte 100% stämmer överens med känslan bland supportrar som går på matcherna.

I dag är det viktigare att ha en åsikt än vilken åsikt det är. Och ju fler reaktioner man får på åsikten, desto bättre. Just därför "tjänar" man på att raljera och dra förhastade slutsatser utan att tänka på konsekvenser, precis som man tjänar på att ändra uppfattning efter varenda match.

Behovet av en syndabock är inget nytt
Det här med Özil är inte första gången twittermobben letar upp en spelare att lägga över ansvaret på. Ramsey är ett bra exempel på andra situationer, och går vi längre tillbaka i tiden finns ännu fler.

Där det börjar med att någon lyfter fram en spelare som anledning till varför det inte går som vi vill att det ska gå i en match. Fler och fler hakar på tills det har bildats en "sanning" som folk accepterar. Istället för att ifrågasätta problemet så accepterar man problembeskrivningen som en självklarhet och diskussionen hålls utifrån det.

Istället för att ifrågasätta anklagelser om att en spelare är lat så accepteras det som ett faktum. Det betyder att debatten hamnar snett redan från början.

Dåligt tålamod är inte nytt bland supportrar. Men att det får så här mycket utrymme, att åsikterna från några fans lyfts fram som sanning, det är ett nytt fenomen. Och hatet känns också nytt (eller var det bara tystare förut?). Jag kommer aldrig förstå hur man kan vända sig mot sin egen spelare på det viset som vissa vände sig mot Ramsey, eller som man nu klagar på Özil. Eller, klagar är för snällt. Vissa saker jag har läst har varit fruktansvärda.

Även fast det är svårt så tror jag att det är viktigt att ta ett steg tillbaka ibland. Att påminna sig själv om att majoriteten av supportrarna är vettiga, även om de inte hörs allra mest. Även om jag förstår att man vill säga emot när man tycker att någon har fel behöver man inte ta alla strider. Det är okej att ta ett steg tillbaka ibland.

Oftast är det allra bästa sättet att reagera på att inte reagera alls. Jag vet att jag i alla fall måste göra det med jämna mellanrum, annars kommer jag förr eller senare att tappa lusten att diskutera fotboll över huvud taget.

Supporterskapet för mig är inte någonting som ska få mig att må dåligt. Visst kan resultaten ha en kortsiktig inverkan på mig - men i grunden är supporterskapet någonting vackert och en otroligt viktig del av mitt liv.

Jag vill inte låta andra människor förstöra den delen.

Som A konstaterade under telefonsamtalet i går: "It's not like we can opt out. We're in it for life, we might as well enjoy it".