Malin Hägg

Jag är nyss hemkommen från 9 dagar i England och en medlemsresa med Arsenal Sweden.

Det är väl en lätt underdrift att konstatera att man är sliten. Att avsluta en 7-dagars jobbvecka med ett Arsenal Sweden på party-humör har kan inte varit det mest vuxna beslut jag tagit. Fredagen var minst sagt lyckad, trots förlust i U21-derbyt. Faktiskt så pass lyckat att jag knappt trodde att jag skulle överleva lördagen.

Men jäklar vad kul vi har haft.

Det har varit ganska lugnt på Arsenal-fronten den här veckan. Vinsten i söndags är såklart en av anledningarna - det faktum att andra lag spelat Champions League i veckan är en annan.

Jag tänker fortfarande tillbaka på derbyt med ett litet leende. Det är svårt att inte göra det - känslan efter en derbyvinst sitter kvar länge.

Helt stilla är det dock inte utan lite goda nyheter har vi fått. Ramsey och Cazorla har båda skrivit på nya kontrakt och även Zelalem har vi knutit upp under en längre period. Idel goda nyheter.

...och vilken underbart röd färg det är!

Det finns få saker som är så fantastiskt som en derbyseger. Jag vaknade av mig själv i morse kl 6.30 (en halvtimme innan klockan ringde) och inte ens vintervärlden utanför fönstret kunde få mig på dåligt humör.

Vad gör lite snöstorm när vi satt sp*rsen på plats ännu en gång?

Man inbillar sig alltid att ett tidigt mål ska göra en mindre spänd men istället blir det nästan tvärt om. Efter Rosickys LYSANDE mål efter någon minut följde 90 minuter ångest.

Hej då Champions League.

Det var det äventyret - som man brukar säga.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad eller upprörd efter uttågandet. Jag hade redan hunnit ställa in mig på att vi skulle åka ut efter första matchen.

Då var jag argare (huvudsakligen på grund av utvisningen).

Den här gången är jag, trots att vi är ute, väldigt stolt över laget. Det känns som att vi åkte dit och försökte men det räckte inte riktigt hela vägen.

Jag har varit på väg att uppdatera den här bloggen flera gånger under de senaste dagarna men det har inte blivit av.

Det handlar egentligen inte om att det inte finns någonting att skriva om - för det finns det - utan snarare att det finns så mycket att säga att bara tanken av att välja ut ett ämne gör att jag blir alldeles matt.

Nu har det dock gått så långt att jag behöver få ur mig lite saker för att kunna gå vidare så here we go: