Den galna segerfesten 1998
tor 14 maj 2015 kl 10:55
Det ringde på huvudtelefonen på McDonaldsrestaurangen som jag jobbade på i Västerås och någon sökte mig.
Köttskivorna brann på grillen och jag tog nyfiket luren och undrade vem det var.
Rösten i andra änden sade att biljetter till cupfinalen mot Newcastle kunde fixas. Det var via ett resebolag och jag tror att vi slantade upp 5000:- för biljetter och tre nätter på hotell.
Och det var galet mycket pengar på den tiden.
Men en dubbel vill man ju inte gärna missa.
Så jag och polaren Jonte slog till.
Vi skulle till Wembley!
Med vanligt nervösa steg kom vi till hotellet i Bayswater för att checka in och för att hämta biljetterna.
Rumsnyckeln var på plats.
Biljetterna inte.
Det var som förväntat och vi kunde bara nervöst fortsätta att vänta medan vi försökte svinga några bägare i hotellbaren tillsammans med 300 geordies.
Att höra vad de säger är mer eller mindre omöjligt, men dricka öl kan. Så vi nickade snyggt medan bägarna smattrade på borden.
Lördag morgon.
Nu då. Nya nervösa steg mot receptionen för att kolla om biljetterna fanns där.
Svaret: Yes sir.
Vi vrålade högt och satte oss på tuben ut till Wembley. Det var 30 grader varmt och solen stod som en majbrasa mitt på den klarblå himlen.
The Gunners hade ett par veckor innan säkrat ligaguldet hemma på Highbury när Everton slaktades med 4-0.
När Tony Adams vänsterslägga satt i det bortre hörnet minuten före slutet rann tårarna längs kinden.
Nu stod nya pokaler på spel.
Och en dubbel - något som inte hänt sedan 1971.
Men det var ett skadedrabbat Arsenal som leddes in på den mäktiga nationalarenan av Tony Adams.
Varken Dennis Bergkamp eller Ian Wright (satt på bänken) var med och det var lite nervöst där vi stod i Arsenalkurvan bakom ena hörnflaggan på rad ett.
Det var så lågt och så långt till planen så när bollen var på gräset såg vi den inte.
Retricted view hade varit passande om det hade stått på våra biljetter.
Men nu satt inte en människa ner och vi kunde stå uppepå sätena så det var okej.
Matchen avgjordes i den andra halvleken när Nicholas Anelka iskallt placerade in 2-0 och så där franskt arrogant firade mitt framför 40 000 Newcastlefans.
De var inte direkt helnöjda med beteendet.
Vi jublade och sjöng.
Jag tror vi stod kvar inne på arenan säkert en timme efter matchen hade slutat och bäst drag var det när 50 000 gooners sjöng walking on sunshine.
Gåshud!
Men frågan är om inte ”efterfesten” i Islington var ännu bättre. När vi väl hade tagit oss upp till Finsbury Park var det galen stämning på pubarna runt stationen.
Alla ville vara med och fira och vi hamnade på ett litet hak som hette Gaslight som låg, jag tror inte att det finns kvar, mittemot World of Arsenal Sport.
Det dröjde inte länge innan old bill klev in och rensade hela puben med bryskt våld. De slog en järnring runt hela området för att få folk att lämna.
Oklart varför, men det hade visst varit enormt stökigt på Blackstock Road där bilar stod i brand.
Jag och Jonte hade oturen att hamna på ”fel” sida avspärrningen och trycktes norrut på Seven Siters Road.
Klockan var rätt så mycket och vi var inte helt kördugliga vid det här laget, men därifrån skulle det mer eller mindre vara omöjligt att ta sig till Bayswater.
Så vi fick helt enkelt hänga på massorna in på en liten hotellbar för att fortsätta fira. Klockan var långt över midnatt när hotellägaren hade tröttnat och började kasta ut folk med stolar och allt. Det slutade med att festen fortsatte ute på gatan.
Bilar stoppades och det var allmänt stökigt.
Och nu var klockan mycket.
Att få tag på en taxi var otänkbart, någon buss hittade vi inte heller.
Så vi gick hem till Bayswater.
Ni vet kanske att det inte är en promenad som man gör på en kvart.
Solen hade gått upp för länge sedan när vi knackade på dörren på hotellet ett par kvarter från Paddingtons tågstation.
Dagen efter var det parad och nya festligheter.
Men det är en helt annan historia.
Kommentarer
- Logga in för att kommentera
- Logga in för att kommentera
Ja sanslöst minne kan jag tro.Den där vänstersläggan på halvvolley av Tony den store hemma på Highbury glömmer jag aldrig! Var det inte så att Steve Bould dessutom stod för passet? Cupfinalen såg jag själv på en sportbar i Algarve.Ingen större stämning där,då det bara var undertecknad som hade intresse av matchen.
First Man In A tackle Never Gets Hurt
- Logga in för att kommentera
Woody, jag gillar fortfarande den där Katrina and the Waves-låten.
Inte lika bra som Sabrina Salernos hitlåtar, förstås, men svängig.
En stor dag. Wengers geni byggde lagets framgång. Man bör inte glömma att detta var innan den fuskiga ekodopningen förstört det ärorika med fotbollen. Katrina and the Waves "Walking on sunshine" var förmodligen deras sämsta och vanligaste låt. Den är väl lite kul men överskuggar det faktum att gruppen gjorde rapp och välskriven powerpop. En Cup-final på gamla Wembley med varma minnen. Rock on !