FA-CUPFINAL 2015

Det är svårt att förklara sitt supporterskap för någon som inte förstår. Personer som är helt ointresserade av fotboll brukar ofta motivera idrottens påstådda idioti med meningar som ”det är ju bara en massa personer som springer efter en boll” eller ”hur kan man intressera sig för sport, när det finns så mycket viktigare saker i världen?”. Ur någon sorts rimlig synvinkel kan man, även som fotbollsfrälst, givetvis hålla med om den analysen, men samtidigt går det också att strippa ner mer eller mindre alla intressen och fritidssysselsättningar till vad de verkligen är.

Det var någon gång på 1900-talet allt satte fart. Närmare bestämt en majdag 1979. Jag var hemma hos en kompis för att se den engelska cupfinalen. Finalen för året stod mellan Manchester United och Arsenal på mäktiga Wembley Stadium.

Mediaflödet var på sin höjd en två veckor gammal Shoot eller Match och ville man läsa hur det gick i helgen så var GP på söndagen det säkraste tipset för utförlig (nåja) matchfakta. Bara så att ni får ett hum om hur det var att följa ett lag i England på den tiden.

Arsenal hade vunnit både ligan och FA-cupen våren 1998. När det var dags för The Gunners att åter jaga cupguld efter nyår 1999 öppnades resan mot Wembley på Deepdale i Preston där avancemanget säkrades efter en 4-2-seger.
I den fjärde omgången väntade ny bortaresa.
Nu till Midlands och Wolverhampton.
Arsenal vann igen, nu med 2-1, och var klart för den femte omgången – som skulle bli historisk.

Det har inte hänt särskilt mycket i matchen. Det är en ganska kall januarikväll 2012, och till råga på allt är det måndag.
Men så stiger jublet. Det är dags. Han ska bli inbytt. Det dånar inne på Emirates Stadium när det lyser “12” med gröna siffror på fjärdedomarens skylt.
Det hinner gå några minuter. Allt är som det en gång var, fast ändå inte.
Så hamnar bollen hos Alex Song. Passningen sitter inte helt perfekt, men mottagningen är lika bra som under fornstora dagar. I samma ögonblick ser alla inne på arenan en syn vi har sett många, många gånger förr.

Maj är ofta en trevlig månad, man möter våren och Arsenal kanske kan bjuda på något vackert. Perfekt att åka hem till mor och far i Borlänge och möta mammas nya ledarhund Yvonne och se Arsenal ta sig an Liverpool i FA-cupfinalen.
 

Nog för att jag har haft en del konstiga frisyrer genom åren - men jag har aldrig färgat håret. Den enda gången jag på allvar övervägde det var i maj 2002.

Varför?

Freddie såklart.

Året var 2003. Veckodagen var söndag.

Det hände sig, på den tiden då de titellösa åren för Arsenal var få i rad, att FA-Cupfinalen mellan den tidens två stora i England, Manchester United och Arsenal FC spelades på Millenium Stadium i Cardiff, Wales. Mina egna och många andras minnesbilder är att de röda jävlarna blev rånade, mitt på ljusa dagen, av ett vilt försvarfäktande Arsenal. Men var det verkligen så?

Det ringde på huvudtelefonen på McDonaldsrestaurangen som jag jobbade på i Västerås och någon sökte mig.
Köttskivorna brann på grillen och jag tog nyfiket luren och undrade vem det var.
Rösten i andra änden sade att biljetter till cupfinalen mot Newcastle kunde fixas.