2012: The return of the king

Det har inte hänt särskilt mycket i matchen. Det är en ganska kall januarikväll 2012, och till råga på allt är det måndag.
Men så stiger jublet. Det är dags. Han ska bli inbytt. Det dånar inne på Emirates Stadium när det lyser “12” med gröna siffror på fjärdedomarens skylt.
Det hinner gå några minuter. Allt är som det en gång var, fast ändå inte.
Så hamnar bollen hos Alex Song. Passningen sitter inte helt perfekt, men mottagningen är lika bra som under fornstora dagar. I samma ögonblick ser alla inne på arenan en syn vi har sett många, många gånger förr.
Alla, inklusive Leeds-målvakten Andy Lonergan, vet exakt vad som kommer att hända. Ändå kan han inte göra något för att stoppa det. Omkring 55.000 åskådare har redan rest sig. Vi har förstått vad vi kommer att få se bråkdelen av en sekund senare.
Och då… DÄR kommer den. Den smekningen med höger insida vi har sett så många gånger. Bollen rullar in vid den bortre stolpen. Emirates Stadium exploderar i ett enormt jubel.
1-0.

Vi har hört det förr, men sällan med sådan glädje: "The Arsenal goal scorer, number 12… THIERRY HENRY!!!"
Ja, förutom det där med number 12 då. Han hade ju nummer 14 när det begav sig.
Själv skriker jag så högt och intensivt att jag håller på att svimma. Jo, på fullt allvar. Runt om mig ser jag fullvuxna män och kvinnor med tårar i ögonen.
Stämningen på puben efter matchen är magisk. Det är måndag, folk ska upp och jobba dagen efter. Ingen vill gå hem. En match i FA-cupens tredje omgång mot ett anonymt motstånd hade blivit en match ingen av oss kommer att glömma.
Det var fotbollens version av Return of the King. Och vi var där och såg det hända.

/Lars Lundstedt