Nyckeln till framgång

Jag läste nyligen en blogg av min nya med gode vän Lewis på Daily Canon om att Arsenals spel och det vägskäl vi står inför taktiskt. Läs den gärna här: http://dailycannon.com/2015/11/controlling-the-chaos/. Om ni inte orkar det så ska jag sammanfatta kontentan av den lite kort för den är en stor del av inspirationen till den här bloggen.

Grundtesen i den är att Arsenal har fastnat mellan två spelsätt, kontroll och kaos. Kaos bygger defensivt på en hög press för att få motståndarna att göra misstag som vi kan utnyttja. Offensivt handlar det mycket om löpningar kors och tvärs i högt tempo för att på så vis tvinga motståndaren att ta snabba beslut och därigenom öka chansen att de tar fel beslut. Kort och gott är poängen att tvinga motståndaren till misstag genom att begränsa deras handlingsutrymme.

Kontroll handlar istället om ett djupare försvarsspel där man låter motståndaren få mer tid och yta men istället begränsar hans valmöjligheter. Offensivt handlar det om att bygga spela bakifrån, etablera anfall och på så vis skapa lägen genom att pressa tillbaka den.

Dagens Arsenal gör varken eller speciellt bra. Vi använder inte mittfältare som kan bygga upp spelet bakifrån. Men hallå säger nån, Coquelin har ligans bästa passningsprocent. Jo visst är det så men det hjälper ju inte när han slår väldigt få passningar, framförallt framåt, jämfört med de spelare som är bra på att bygga spel. Bara hälften så många som Busquets och Thiago Motta till exempel. Cazorla ligger också väldigt lågt jämfört med de spelare som har hans roll. Resultatet blir att vi får oerhört svårt att skapa chanser när vi blir pressade, som mot Tottenham senast. Vi kan inte spela oss ur deras press. Dessutom saknade vi spelare för att genomföra kaostekniken offensivt. Giroud och Campbell är inga spelare som skapar kaos, inte heller är Mesut Özil det. Det fanns således sällan bra alternativ för att snabbt ta sig ur pressen. Vi fastnade i ett vakuum där vi inte kunde undvika pressen genom att gå framåt snabbt samtidigt som vi var oförmögna att hantera den press vi då hamnade under.

Defensivt klarar vi av kontrollspelet hyffsat men straffas när vi inte kan hantera pressen och begår misstag. Kaosmässigt har vi varken spelarna eller erfarenheten att genomföra ett vettigt presspel.

Så här såg det ut mot Spurs och Bayern, det straffade sig. Det såg ut så här mot Swansea också men de var inte bra nog att utnyttja det. Men säger ni, vi ligger ju på samma poäng som City, så illa kan det ju inte vara. Jo, just nu är det så illa, men det var det inte för fram till några veckor sedan. Varför fungerade det innan och vad har ändrats nu? Det är det jag ska försöka förklara i den här bloggen. Jag kommer troligen få väldigt lite förståelse från en del här men min huvudtes stavas Aaron Ramsey och till viss del Hector Bellerin.

Det är ingen slump att spelet började hacka rejält utan Ramsey och sedan fallit som ett korthus när Bellerin också försvann. De två har varit hela nyckeln till att undvika den problematik som jag beskrev ovan. De har möjliggjort för oss att spela ett någorlunda kontrollbaserat spel, eller åtminstone hjälpt oss kompensera bristen på kontroll på mittfältet trots att vi inte spelat med en kaostaktik. Det har skett genom det som så många skällt ut Ramsey för, att han trots sin kantroll konsekvent kliver in centralt. Genom att göra det skapas ett övertag numerärt på mitten även mot lag med tremannamittfält. På så vis kan vi spela oss ur press trots att ingen av varken Cazorla, Coquelin eller Ramsey är någon speciellt skicklig spelbyggare. Nackdelen, som vi ofta såg mot slutet av förra säsongen, är att högerkanten blir relativt tom. Det saknas spelalternativ där och det blir öppet defensivt.

Här kommer Bellerin in i bilden. Han har tagit ett par extra kliv i utvecklingen sedan i våras och har täppt igen den luckan som fanns där innan. Med sin snabbhet och förmåga att komma bakifrån och överlappa, samt att Özil oftare glider ut mot högerkanten, har vi ett spelalternativ där som är ett reellt hot. Vilket hindrar motståndarnas högerkant från att centrera och neutralisera övertaget Ramsey gett oss. Men Bellerin har också sett till att täppa till göra detta utan att defensiven blivit lidande. Således har vi samma stabila defensiva formation som funkade i våras men offensivt skapas en form av 3-4-3 eller 2-3-2-1-2 om man så vill. En formation som ger oss centralt övertag utan att tappa kanterna.

Men Ramsey är inte bara viktig i den tidiga fasen av vårt spel, han är också väldigt viktig längre fram. Hans rörelse utan boll är av högsta klass och skapar de ytor Mesut och Alexis behöver för att vara effektiva.

Det som har hänt de senaste veckorna är att utan Ramsey hade vi ingen som klev in centralt och vi har helt förlorat mittfältskampen. Vi har också haft förtvivlat svårt att skapa chanser på annat än hörnor och inlägg. Mot Swansea räddades vi av ett hörnmål och en Fabianskifadäs, Mot Spurs av ett inlägg, men de mesta vi skapade kom på fasta situationer. Mot Bayern kunde inget rädda oss.

Jag har tidigare sagt att jag inte tror vi kan vinna ligan med ett mittfält beståendes av Coquelin och Cazorla, det står jag fast vid, jag tror inte det håller. Arsenal måste välja väg, ska vi vara ett kontrollag eller ett kaoslag. Gör vi inte det kommer vi få det tufft över tid. Men, kanske, bara kanske så kan det fungera ändå under en säsong. Sir Alex vann trots allt ligan utan ett vettigt centralt mittfält sista året. Då krävs dock att Bellerin och framförallt Ramsey håller sig hela. Det är nyckeln till Arsenals framgång den här säsongen.