Vilket maktskifte?

Tre tankar om matchen

Man kan prata och prata om maktskifte och att pendeln har slagit över, men om du ”talk the the talk” måste du ”walk the walk”. För det är på planen allting avgörs, och där fanns det bara ett lag idag. Arsenal var bättre från första minuten, och även om någon kan hävda att domsluten gick hemmalagets väg så var det inget snack. Det var närmare 3-0 än något annat resultat och det var länge sedan man hörde Emirates på det här humöret. Ramsorna på läktaren hördes ända till Olearys i Sundsvall där jag händelsevis befann mig. Jag hade gärna stått på Emirates en sådan här dag, men en seger i NLD tar jag oavsett geografisk belägenhet.

Sviten bruten
Arsenal tog första segern i derbyt sedan 2013, och sällan har ett ”äntligen” känts mer passande. Detta kändes mer som derbymatcherna under Henrytiden när allting snarare handlade om hur stor Arsenalsegern skulle bli än om resultatet i matchen. Idag manövrerade Wenger ut Pochettino som om det vore Juande Ramos eller Jacques Santini som satt på bortabänken, och idag förtjänar fransmannen all credit för det. Det var en i stora drag perfekt genomförd match, och det är det som krävs för att slå Tottenham numera. Det känns inte alla dåligt kan jag meddela.

Försvarsmässig fullträff
Dubbelbytet av Alli och Kane med kvarten kvar var symboliskt. Arsenalförsvaret gjorde en snudd på perfekt insats och när Spurs två offensiva stjärnor fick lämna planen med kvarten kvar var det som att bortalaget kapitulerade fullständigt. Mustafi var matchens spelare, men alla i backlinjen liksom Cech gjorde riktigt bra insatser. Kan Arsenals backlinje alltid spela såhär i alla matcher blir vi extremt svårslaget.