Krönika: Är konkurrens bra eller dåligt?

Frågan går diskutera utifrån många perspektiv och jag ska här försöka ge min bild av det. Det här med att ha breda trupper har varit något som toppklubbarna i Europa fokuserat på i många år, men det känns som det nästan eskalerat ännu mer nyligen. Helst ska man ha två målvakter i världsklass och gärna två toppnamn på övriga positioner. Med tanke på den mängd matcher som spelas och de olika titelmöjligheter som finns går det absolut förstå tanken med det hela. Det här är något som även Arsenal jobbar utefter, inte minst (eller framförallt) på den offensiva balansen i laget. Ute i fotbollsvärlden pratar man alltid om att Arsenal har ett stort överflöd på offensiva mittfältare. Tack vare eller på grund av beroende på hur man vill se situationen behöver vi sällan ställas inför dilemman i laguttagningar då vår skadelista allt som oftast är fullpackad och med spelare utanför med kölapp. Men nu, i februari, inför stundande Champions League-spel börjar det ljusna upp ordentligt för våra offensiva alternativ.

Anledningen till att jag vill skriva om det här är att jag så fort Arsenal eller andra lag får tillbaka spelare från skador eller värvar in någon uppstår frågorna ”Var ska han spela då? Där spelar ju redan han!”, ”Vem ska han peta då?”. I vissa fall kan dessa frågor vara befogade, men faktum är att ett lag som Arsenal spelar upp emot 60 matcher på en säsong och därför behövs en bred trupp. Nu när Arsenal vann komfortabelt med 5-0 mot Aston Villa utan Alexis Sanchéz började vissa direkt ställa sig frågan om var vår tveklöst bästa spelare ska få plats när han kommer tillbaka. Mitt svar är, oroa er inte för det är ett icke-problem enligt mig. Att spela så bra och få ut så mycket av laget och dessutom ha en Alexis på väg tillbaka (inte till helgen dock) ser jag enbart som ett stort plus. Att Danny Welbeck är frisk ser jag också bara som möjlighet och inte ett problem.

Den främsta anledningen till att jag just nu inte känner någon ångest över att ha ”för många alternativ” är att vi spelar bra och vi vinner matcher. Så länge man vinner matcher och har en positiv stämning i laget tror jag att en kraftig konkurrenssituation bara är nyttigt. Istället för att se det som ett dilemma känns det som vi i nuläget kan slänga in vem som helst och alla tar jobbet och vill visa sig från sin bästa sida.

Här har vi Wenger att tacka för mycket. Om man bortser från den uppenbara utfrysningen av Lukas Podolski tycker jag att Wenger i år har varit väldigt bra på att sköta konkurrensen i truppen. Szczęsny gick in i säsongen som vår förstemålvakt. Efter ett par dåliga insatser kryddat med en rökincident fick han sitta på bänken till förmån av Ospina. Ospina tog chansen, har varit tryggheten själv och ses för närvarande som vår solklara nummer ett mellan stolparna. Precis så tycker jag man ska agera som coach. Jag ska medge att jag var lite orolig för att Wenger skulle peta in Szczęsny i startelvan igen efter Ospinas debut men situationen sköttes väldigt fair. Ospina fick en chans och han tog den. Inför säsongen kändes Monreal som en första backup på vänsterbacken och Bellérin som en juniorspelare som i bästa fall skulle få några inhopp i de inhemska cuperna. Men på grund av skadeläget har bägge två tagit chansen, cementerat sig i startelvan och lär stanna där tills de blir skadade eller underpresterar. Coquelin är ett annat fint exempel, men jag vill lyfta fram och hylla Santi Cazorla. En spelare som i fjol hade en något sämre säsong och som i år började trevande. Hur skulle han få plats i laget i konkurrens med både Özil och Alexis? Det började trögt som sagt, men han jobbade på, väntade på sin chans och tog den med bravur. Hans säsong hade förmodligen inte sett likadan ut om inte Özil varit långtidsskadad men just därför är det viktigt med konkurrens och med spelare som är redo när tillfället ges. Från att ha varit i bästa fall andrahandsval inför säsongen är han nu i sitt livs form och kanske hela Premier Leagues formstarkaste spelare.

Men åter till Wenger som jag vill hylla. Jag tycker som sagt att han har hanterat situationen väldigt bra och en stor anledning till att även spelarna verkar köpa konkurrensläget är för att Wenger flera gånger visat att det lönar sig att visa tålamod. Spelarna jag nyss nämnt visar på att Wenger ger dig chansen förr eller senare och presterar du bra så har du god chans att behålla platsen dessutom. Det tror jag spelarna i truppen också ser och triggas av.

Som jag varit inne på tidigare är det säkerligen något svårare att hantera en sådan här situation när laget går dåligt och spelare har dålig självförtroende. Då är det lättare att peka på att han och han inte borde spela utan in med han och han istället. Nu är laget i harmoni och en stor enhet snarare än en startelva. Alla är redo och alla vill ta chansen när det uppstår.

Till sist ska jag bara nämna att en del redan ”oroar” sig över när Arteta och Wilshere kommer tillbaka, särskilt när Coquelin gör det bra på mitten. Då är det plötsligt tre stycken som ska in på två platser! Som svar på det kan jag bara säga: Lugn, det är trots allt Arsenal vi talar om. Det hinner komma många skador innan Arteta och Wilshere gör comeback.

COYG!