Krönika: Varför utsätter vi oss för detta?

Vi håller antagligen på det mest förutsägbara laget, med undantag för eventuellt Liverpool. Även den här säsongen följer vi samma mönster som vanligt, dålig första match, blir lite bättre, bygger upp förhoppningar och förväntningar, när förväntningarna läggs på laget så ser de till att göra sig av med det illa kvickt så att de slipper hantera en press de inte är kapabla till att hantera, för att sen gå rätt så bra när det inte finns något kvar att spela för. Det är ungefär där vi är nu, efter två förluster i två måstematcher, Watford och Chelsea, kom det en vinst i en relativt betydelselös match mot Hull.

Nästa steg i Arsenals förutsägbarhet? Vi vet alla svaret – att åka ur Champions League i åttondelsfinalen.
Arsenal – Bayern München, på tal om förutsägbarhet och sånt vi varit med om förut. Sen säsongen 2012/2013 har vi spelat sex matcher mot Bayern, med den här säsongens matcher inkluderade är det alltså åtta matcher på fem säsonger. Två av dom är gruppspelsmatcher, utöver det kommer vi ha ställts mot Bayern tre gånger i de fem senaste säsongernas åttondelsfinaler. De två tidigare åttondelsfinalerna har slutat med, vad som i Arsenalläger borde vara ett hatat uttryck, ”hedersamma förluster”. Jag förstår vad som menas med uttrycket men det är ytterligare en etikett som vi verkligen behöver bli av med. Första gången, våren 2013, åkte vi ur på bortamålsregeln (dålig regel!) efter en 1–3-förlust hemma och en 2-0-seger borta. Andra gången, året där efter, i inledande matchen på Emirates, drog Szczesny på sig ett rött kort och sen var den matchen över. Innan dess hade Özil missat en straff. Alaba missade i och för sig också en straff i det mötet men med en man mer så kunde Bayern vinna det hela med 0–2. Sen drog vi till München och genomförde ytterligare en av våra många hedersamma matcher utan press, 1–1 slutade returmötet, aldrig riktigt nära men ändå inte fy skam att spela oavgjort borta mot Bayern.

På onsdag är det dags igen. Efter lottningen kändes det ändå som att det fanns visst hopp, att Arsenal skulle ha en bättre chans än någonsin mot Bayern. Vi var ändå rätt okej med i ligan och det såg överlag bra ut. Bayern hade inte imponerat allt för mycket, med Bayernmått mätt, så både Arsenalfans och en del andra gav oss förvånansvärt goda chanser inför dubbelmötet som dessutom avslutas på Emirates för ovanlighetens skull. Jag ska erkänna att även jag trodde då att våra chanser var bättre än vid tidigare slutspelsmöten men det var då och nu är nu. Bayern leder Bundesliga igen och Arsenal har spelat bort sig från ligan. Igen. Om ni frågar mig nu finns det inget i mig som tror vi har minsta lilla chans mot Bayern och den största anledningen till det är att vi återigen visar upp samma mentala svaghet som vi visat under flera säsonger, vi har väldigt svårt att prestera när det gäller något. Ibland lyckas vi men allt för ofta misslyckas vi och det finns absolut ingenting som tyder på att vi kommer se något annat än vårt sedvanliga uttåg ur Champions League redan i åttondelen även den här säsongen.

Jag är kanske ensam om det här men jag tror flera av er känner igen sig i att bli irriterad när kommentatorer, experter eller annat folk påpekar något i stil med ”Watford har förlorat alla tidigare ligamatcher mot Arsenal”. Det är då jag övertygar mig själv om att den kommentaren är orsaken till att vi kommer förlora matchen, trots att förnuftet vet att det inte har någon som helst betydelse för hur matchen slutar. Fast ska man inbilla sig sånt här åt det ena hållet, att vi kommer förlora på grund av något någon säger, så måste man inbilla sig det åt andra hållet också, att vi förr eller senare måste gå vidare från en åttondelsfinal i Champions League. För hur många gånger har vi inte hört att Arsenal alltid åker ur i åttondelen? Någon gång måste det vara vår tur att bryter en negativ trend, inte bara andra lag som bryter sina negativa trender mot oss. Och i det hittar vi nog en liten del av svart på frågan om varför vi utsätter oss för det här, känslan när vi gör något oväntat positivt, när vi vinner något, inte bara titlar, det känns som ett för självklart svar, utan när Arsenal vinner matcher som på förhand känns som givna förluster. För det kan inte bara vara titlar som håller igång det här intresset, så många titlar finns det inte att man utsätter sig för sånt här säsong efter säsong, det är även de små segrarna som gör mödan värd, de som leder fram till de största segrarna.