Nyhetsarkiv

25 mars var det omspel i FA-cupens kvartsfinal mellan Chelsea och Arsenal på Stamford Bridge.Matchen gick inte på svensk tv så vi ordnade en liten tillställning på Wirströms, Gamla Stan i Stockholm.10-15 Gooners dök upp och förgyllde kvällen som avslutades med att Lauren på solomanér sköt oss till semin på Old Trafford. Här är bilderna från festen:   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2003_wirstroms{/gallery}

Undertecknad och Jocke Lander har spenderat nästan en vecka på de brittiska öarna. Arsenal-Sheffield United på Old Trafford, Barnet-Kettering i Conference, toppfajten mellan Gunners-Manchester United plus ett antal pints och Smirnoff Ice.Här kommer berättelsen: Fredag:Dagen kunde börja bättre då klockan ringer kl 07:00 och påminner mig om att det var dags att bege sig ner i tvättstugan. Några timmar senare är tvättstugan glömd och tåget rullar in på Västerås station där Jocke Lander möter mig. Stärker oss med en pastasallad och beger oss sedan mot bolaget. Väl hemma läggs ölen i kylen, ja alla utom två som öppnas och läggs mot våra läppar. För att slå ihjäl de timmar som återstår surfas det en del på nätet och herr Nilsson läser The Gooner. Surfandet leder till att Jocke säljer de överblivna fyra biljetterna (FA cup semin) till en kille vid namn Joe och läsandet av gooner till ett par goda garv. Joe som bor i London erbjuder oss skjuts till Manchester på söndagen men då vi bokat in bussresa med Arsenal travelclub tackar vi nej till erbjudandet. Timmarna sticker iväg i takt med att det blir fler tomflaskor på bordet, när det står sjutton tomflaskor varav en cider (gissa vem) på bordet är det dags att bege sig till Västerås flygplats. Checkar in och beger oss till baren, två alkoläsk och sedan ombordstigning och groggbeställning. När vi skall landa är vi inte medvetna om att vi blivit högljudda men blir varse om detta då flygvärdinnan bitskt utbrister; -Could you please be quiet!. Vi stör nämligen hennes tacktal (tack för att du flög med Ryanair bla, bla). Planet landar i tid och vi befinner oss nu i landet med ugly women, bad wheather, worse food men framförallt världens bästa fotbollslag Arsenal. Tar oss från flygplanet till tåget på nio minuter vilket borde vara världsrekord, hursomhelst till ingen nytta då vi missar tåget. När vi kommer fram till vårt hotell Hyde Hotell vid Paddington väntar två stycken tjejer där som håller på med en dokumentär, dom har väntat ca 1 timme. Dom ska under den kommande veckan följa Jocke på hans bravader. Portiern informerar oss om att vi inte får ha flickor på rummet vilket vi försäkrar honom om att vi inte ska ha. Dom filmar vår entré till hotellet (tar ca 15 sek) för att sedan bege sig till den pittoreska förorten Richmond där dom bor, ambitiöst.Rummet är helt ok (46£/natt) men toaletten är till för betydligt smalare och kortare personer då vi två måste ha dörren öppen när vi skall sitta på toaletten, annars får vi inte plats med benen. Sängarna är större och vi slocknar på två röda. Lördag:Innan vi lämnade kalla Sverige hade jag konstaterat att vi skulle få regn under våra dagar i London. Brukar ha tur med vädret när jag är i London. Vädret utanför vårt fönster påvisade att min tur höll isig och att metrolog är yrket man kan satsa på om folk inte vill köpa dryckerna jag säljer. Först på dagens program stod att åka till Gloucester Road för att träffa Anders som hämtat våra matchbiljetter till FA cup semifinalen på söndagen. Vi mötte honom på Starbucks coffe och blev kvar där en timme med denne mycket trevliga man. Han jobbar för Steve Perryman sporttravel och hade mycket fotboll att prata om. Nästa mål var att bege oss upp till High Barnet för att se matchen Newcastle - Man Utd på tv följt av Barnet - Kettering i conference league live. Resan från Gloucester road till High Barnet tog ca en timme och nu var det två törstiga killar som hoppade av tunnelbanan. Solen gav 17 grader och det var en underbar dag i april. Ett par minuters promenad och in på första bästa pub Old Red Lion. In med två kalla och slå sig ner framför teven. Hade även tänkt äta en bit mat men det serverade dom inte på matchdagar med hänvisning att det skulle bli för mycket att göra, ehh ok. I halvtid vill Jocke att vi skiter i att se mer av eländet och vi går ner en bit på gatan för att inhandla lite fish & chips. Efter en kladdig måltid besöker vi en ny pub The Queens Arms där det befinner sig betydligt mer Barnet supporters. Nu har även tjejerna som gör dokumentären dykt upp och filmar oss när vi beger oss mot Underhill. Det kostar 10£ i entré och matchprogrammet ligger på 2£. Matchprogrammet visar att Barnet i år snittat 1336 personer på Underhill (vi snackar div 4!!!). Dagens publiksiffra är något mindre 1198, men då bör det tilläggas att Kettering redan åkt ur ligan. I första halvlek står vi i Barnet klacken och blir av deras sång varse om att lagets stjärnor är anfallarna Neil Midgley och Junior Agogo. Både Jocke och jag imponeras av spelat som oftast spelas längs med backen, Agogo kan nog bli ett namn vi få höra mer utav i framtiden. Trycket på läktaren är bra men kommer av sig något då Kettering gör 1-0. En mongolid kille som står framför oss ger dock inte upp; -We will only win 9-1 will only win 9-1. Jocke och jag skrattar högt och då vänder sig killen om och skrattar han med, väl medveten om ironin i det han just sjöng. Barnet kan inte lyfta sig efter 0-1 målet utan får efter 90 minuter se sig besegrade med 2-0. Och det resultatet gladde väl åtminstone de 70-100 Kettering supportrarna som fanns på plats. Efter matchen är det dags att bege sig till puben Old Red Lion igen. Efter att ha suttit där ett tag börjar Barnetspelarna droppa in på puben, respekt. Efter ett par öl beger vi oss åter in mot stan där vi skall möta Andreas Allström. Andreas och hans bror skall med till Manchester imorgon och vi möts på puben Pride of Paddington. Tar en pubrunda i kombination med lite föda på Burger King, vid elva stänger puben och Martin skall festa vidare hela natten med en kompis medans Jocke och jag bestämmer oss för att gå hem och knoppa då bussen till Manchester går 07:00 imorgon bitti...  Söndag:Sheffield United - Arsenal.Jag vaknar och är helt övertygad om att vi försovit oss. Rycker tag i Jocke som rättar mig och ber mig somna om. Någon timme senare är det Jocke som väcker mig med samma hysteri jag haft en timme tidigare, vi har försovit oss. Kollar klockan på mobilen 06:23, nu är det bråttom och kläderna åker snabbt på. Springer ut i receptionen där det inte syns till någon personal, bestämmer oss för att ta med nyckeln men då kommer nästa bakslag dörren till entrén är låst!Paniken börjar krypa genom hela kroppen då jag rusar tillbaka till receptionen. Efter att ha skrikit till reser sig en yrvaken indier från golvet bakom receptionen. -Could you please hurry, skriker Jocke. Äntligen har vi kommit ut från hotellet och vi tar första taxi vi ser. På tjugo minuter tar han oss till Highbury vilket innebär att vi är där 06:50. Springer mot de tre bussar vi ser och letar efter buss 21 som vi skall åka med. Hittar den inte och Jocke får fråga en kille som bär en väst med texten Arsenal travelclub. Bussarna har inte kommit än dom går ju inte förrän klockan 07:00 blir hans svar, vi kollar våra klockor och inser att vi är en timme tidiga. Av någon anledning har Jocke sett fel på sin klocka och jag glömt att ställa om klockan på min mobil. Vi pustar ut och skrattar åt oss själva och den indier vi väckte på hotellet. Det är första gången jag försover mig två gånger på samma dag och ända kommer en timme för tidigt, suck. Vi går och handlar lite frukost och under tiden dyker Andreas, hans bror samt dokumentär tjejerna upp. Andreas och brodern har festat hela natten och dom sista timmarna till dess av denna buss skall gå har dom fördrivit på diverse nattbussar, dom står fortfarande upp och jag är imponerad. Bussen går på avsatt tid och det blir en sömnig resa upp till Manchester. Alkohol får inte drickas på bussen så det hade varit bättre att åka tåg men några sådana gick inte, skandal. På motorvägen blir bussen omkörd av bil efter bil med Arsenal halsdukar som är ditsatta i bakrutorna. Efter att ha suttit på bussen (utan öl) i 3½ timme stannar vi på en rastplats för en bit mat. Det var mycket mäktigt att se trettio bussar fulla med Arsenal supportrar stiga av, dessvärre är mat inte att tänka på då köerna känns som oändliga. Vi lämnar rastplatsen och någon timme senare är vi i Manchester. Dessvärre verkar de trettio chaufförerna inte varit i Manchester förut för vi får en rundresa i hela Manchester, passerar samma rondell tre gånger.Till slut kommer vi rätt och det är nu en timme kvar till avspark. Jocke ringer Joe och vi möts utanför vår entré, han är mycket tacksam för att få köpa de fyra biljetterna. Vi stiger in på arenan och börjar traska upp för trapporna som skall ta oss till övre sektionen på ena kortsidan. När vi nästan är uppe börjar man höra sången, underbart! Väl uppe ställer vi oss i kön till ölen och börjar ljuda med de övriga. …"We love you Freddie …"Who´s the team they call" …."Sol Campbell has won the double" …."We won the league in Manchester".På väggarna har man klistrat upp klistermärken med en bild på den numer berömda flaggan "Old trafford champions section" med texten extended area. Mycket bra nu får Man Utd juniorerna ägna kommande vecka att få ner dessa underbara klistermärken från väggarna. Köper varsitt matchprogramm för 5£ och så är det dags att kliva ut på arenan, vi är bägge mycket imponerade av denna enorma arena. Trots att vi sitter på övre kortsidan ser man plan och spelare mycket bra. Spelarna håller på med den sista uppvärmningen och Vieira får sin hyllningssång, kungen tackar med att applådera den 29 000 manstarka supporterskaran. Ni som såg den matchen på tv kan väl intyga att det knappast var någon höjdare. Innan vi tar ledningen sjunger Sheffield Utd fansen "Are you Wednesday in disguise". När vi tar lednningen ljuder vi upp med... "One nil to the Arsenal", "She wore a yellow ribbon", "We shall not be moved". Vieira får ytterligare en hyllning när han tvingas av planen och applåderar än en gång. Matchen var som sagt var ingen höjdare men en sak kommer man aldrig glömma och det är givetvis Mr. Ponytail´s fantastiska räddning! Efter matchen står samtliga Arsenal supportrar upp och skanderar SEAMAN, SEAMAN, SEAMAN, gåshuden reser sig. Dokumentärtjejerna frågar oss om dagens intryck och Jocke och jag  konstaterar hur bortskämda vi supportrar blivit då vi ska spela FA cup final för tredje året i rad. Bussresan tillbaks till London är riktigt dryg och inte blir den bättre av att vi inte ätit något mer än frukost denna dag. Vid halv nio stiger vi av vid Highbury och beger oss till KFC följt av puben Twelve Pins. Blir endast en öl och lite skitsnack med en irländsk Chelsea supporter. Han hoppas att vi spöar Man Utd på onsdag (vem gör inte det) då han hatar dom över allt annat (hade inte Tottenham existerat hade det bara varit till att instämma). En lång dag går mot sitt slut och vi beger oss till hotellet där vi summerar dagen innan vi slumrar in. Måndag:En dag då vi ska strosa omkring på stan. Blir lite inhandling av benskydd till supportercupen i sommar, priset 2£ innebär väl att ingen får sparka för hårt på dom. Vi inhandlar även lite lektyr på sportpages. På lunchen får vi en bekräftelse på att London är en populär stad för skandinaver. Vi borden bredvid oss satt två norrmän vid ett bord, ett danskt par vid nästa och en finsk familj vid det tredje. Kan ge mig den på att häxan lite längre bort kom från Island. Resten av dagen har Jocke större koll på och jag hänvisar därmed till den pubguide han gjort. Tisdag:Vissa dagar vill man inte gå upp, detta är en sådan dag. Priset för den pubguide vi "skapade" igår får mitt huvud betala ett högt pris för idag. Jocke har bestämt möte med Jill Smith uppe på Highbury kl 10:30 och det är bara att stiga upp. Jill ansvarar för de supporterklubbar som Arsenal har. Det är hon som hjälper vår supporterklubb med bl a matchbiljetter. Något sena är vi på plats och den timme vi träffar Jill är en av de längsta i mitt liv. Min ända tanke är att jag kan inte krä..s i kyrkan. Jag klarar mig och den luft som möter mig utanför Highbury har aldrig varit mer uppskattad. Gode Jocke ifrågasätter ifall jag verkligen håller på Arsenal då jag mådde illa när jag var inne på helig mark, terapi föreslås. Upp till baren The Gunners bar, Elwood Street. Jag tar en Coca-Cola, Jocke står för manligheten och drar en pint. Han samtalar lite med ägaren Robert Sturges som säger att vi skall vara på plats tidigt imorgon om vi ska få plats. Resten av dagen ligger vi som två strandade valar på hotellet. På kvällen går vi till en restaurang vid namn Ask för lite pasta och pizza. Maten smakar inget vidare och det summerar väl dagen. När vi kommer hem upptäcker herr Lander att han tappat bort sitt pass. Blir till att gå till ambasaden omedelbart efter man vaknat. Onsdag:Arsenal - Man Utd.Den stora dagen har kommit. Vi börjar med frukost på McDonlad´s innan det är dags att gå till svenska ambassaden för att fixa Jocke pass. Ingen enkel uppgift, men efter ett fotobesök på Sherlock Holmes apotek på Baker Street, en visit hos trevliga polisen på Marylbone och ett samtal till skattemyndigheten så är allt klart och vi kan ägna oss åt dagens riktiga övningar.Nu är den stora dagen riktigt på g, men det yttrar sig lite olika på mig och Jocke. Jag är sammanbiten av nervositet medan Jocke sjunger upp sig inför kvällen. Utcheckning från hotellet och vi ger oss av för att möta Mikael "Walle" Wallen. Walle har tillsammans med ordförande Mats Willner och Jocke Blomqvist kommit med morgonplanet från Skavsta. Vi dumpar våra väskor på hotellet där Walle bor och beger oss för att ta dagens första pint. Puben heter The Swan och ligger vid Bayswater road nära Lancaster Gate. Bakom disken står en tjej från östeuropa. Hur hon fått jobbet vet jag inte men förmågan att hälla upp tre pint imponerar inte (bara skum). Ägaren ser den talanglösa tjejen och kommer förbi och berättar hur hon skall göra. Efter denna törstsläckare tar vi tunnelbanan för att möta upp Willner och Jocke på puben Punch&Judy, The Market Covent Garden.  Värmen ligger runt 25 grader och ute på balkongen avlöser den ena svettiga skjortan den andra. Vi diskuterar kvällens match och Jocke och Willner är oroliga över Walles dåliga facit, han har aldrig sett Arsenal göra mål. Vi knallar efter en pint vidare till The Coal Hole som ligger på Strand. Vi sätter oss i skuggan och Willner berättar att han ska vara med i dagens sportblad i Aftonbladet. Walle tar fram artikeln på sin mobil och läser högt upp den, Jocke sågar bilden. Efter ett par öl börjar det suga i magen och vi beger oss till den Mexikanska restaurangen Cafe Pacifico, Langley Street. Vi delar på en kanna frozen margarita, några öl och god mat. Konstaterar att vi börjar komma i form och att det är dags att bege sig upp till Highbury. Väl framme inhandlar vi matchprogram (2:50£) och beger oss till supporterbaren The Gunners bar. Det är nu tre timmar till matchstart men puben är redan välfylld och radiostationen Talksport sänder live ifrån baren. In med ölen och sedan är det bara att stämma upp.. "We won the league in Manchester". "Arsene Wenger magic". Sångerna avlöser varandra och ölbeställningarna lika så, nervositeten börjar släppa lite.En halvtimme till matchstart och vi börjar gå mot The Home Of Football. Elwood Street är nu full med folk och på Highbury Street Road kommer tio polisbussar i full fart, huliganernas match skall precis ta slut. Väl inne på arenan beställs ny öl och nya sånger tar ton. Såg fram emot att hylla Seaman igen men det blir inte av då det är Taylor som står. Matchen börjar och trycket på läktaren är myckt bra. När Horseface van Wonfuckall gör 1-0 brister det för en supporter på east stand. Han försöker träffa Neville som värmer upp men en pappbägare, ingen vidare dag för honom då han missar och fem poliser kastar ut honom från arenan. 1-1 och glädjefnatt utbrister, Walle har fått se Arsenal göra mål. Jublet har inte lagt sig när Henry gör 2-1 och glädjen har inga gränser, Jocke är och sniffar på den gröna mattan men innan han hinner ända ut har Giggs kvitterat, underbart är kort. Min röst har dött redan i paus men vid utvisningen av Sol får den nya krafter…"same old Man U always cheating". På mindre än 90 minuter hade min sinnesstämmning gått från nervös till uppgiven, uppgiven till lycklig, lycklig till himmelsk lycka, himmelsk lycka till tom, tom till förbannad. Desvärre var det med den sistnämnda man lämnade The Home Of Football. Köper en råttburgare utanför och beger oss upp till The Gunners bar igen. Jocke Lander och jag beger oss till Twelve Pins för ytterligare en öl medans dom övriga åker ner till Covent Garden. Efter en kortis på Twelve pins tar vi tunnelbanan ner och möter upp de övriga.  Vi går på nattklubben Roadhouse (5£ i inträde) och blir kvar där någon timme. Säger adjö till Willner och Jocke Blomqvist, Walle, Jocke Lander och jag tar en taxi till hotellet där Walle har ett rum. Walle kryper ner i sin säng medans Jocke och jag lägger oss till rätta på den äckliga heltäckningsmattan. Två timmars sömn och klockan visar 03:00, två zombies ger sig iväg till Stansted. Några timmar senare landar vi i kalla Sverige och Västerås igen. Säger adjö till Jocke och tackar för en mycket, mycket rolig resa. Hemma i Haninge är det dags att boka ny tvättid.  Men resan gav ruskig mersmak och i höst bär det av igen och igen och igen.   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2003_sheffu_manu{/gallery}

Freddie Ljungberg spelar inte träningslandskamper. Varför ens ta ut honom, Lars-Tommy?

Enligt spansk media är Bob Pires Valencias no1 target denna sommar. Intresset har funnits ända sedan han lämna Marseille för Arsenal för drygt tre år sedan.