De stod ut under 2013

Ja herregud, ännu ett år har snart gått. och det börjar bli dags att titta i bakspegeln på vad vi har varit med om under det gångna året. Bergkamp ska veta att Arsenal inte låter oss supportrar ha en tråkig stund. Det har gått en tid sedan mitt senaste blogginlägg, och detta med anledning av flytt och diverse julkul i mitt kära Dalarna under veckan som gick. Det blev en hel del glögg, mat och annat gott.

Lyckligtvis har inte de röda våra haft lika mycket tid över för dödssynder under varken julen eller resterande året. Inte för att exempelvis Bendtner inte har försökt. Nej, det är dags att titta lite på vad som har hänt och vilka som har utmärkt sig under 2013 – året som bara försvann.

Värvningar:

Nacho Monreal Värvades på sista dagen av januarifönstret. Enligt rapporter var Arsenal sedan innan överens med Malaga om en deal för vänsterbacken till sommaren, men för att inte behöva förlita sig till en kebabkär brasilianare beslutade Wenger sig för att lägga till ett par miljoner pund
för mannen med det mysfredag-klingande namnet. Han har sett stabil ut under majoriteten av sina framträdanden som Arsenal-spelare, men har hamnat i skuggan av Kieran Gibbs som håller på att utvecklas till en speciell ytterback.

Yaya Sanogo En Football Manager-värvning som retade upp många Arsenal-supportrar som krävde spelare av högsta klass, och länkades till ett antal anfallare som skulle komma för rekordsummor. I stället anlände alltså 20-årige, skadebenägne och i princip oprövade Sanogo för 0 kronor.
Av vad man hittills har sett av fransmannen under försäsongen och hans inhopp mot Fulham så har han också sett klumpig och seg ut. Därefter blev han mycket riktigt långtidsskadad. Finns säkerligen en helvetes massa talang där någonstans – vart vet jag inte.
När han lär sig skjuta utan att ramla omkull kan han börja att övertyga mig. Till dess; bleh.

Mesut jävla Özil Jesus Kristus våran befriare! Vart fanken kom han ifrån? Dagen innan transfer deadline day började Twitter-viskningar om att Wenger hade värvat Özil från Real Madrid för hutlösa 42 miljoner pund. 42. Miljoner. Jävla. Pund.
Och mycket väl så blev det offentligt någon halvtimme innan fönstret stängdes – Mesut "vem fan är Eriksen" Özil är en gooner. Största värvningen sedan Bergkamp, och hittills har vi fått se otroliga saker av tysken. Men han har ännu en del att bevisa i Premier League, och får börja med att anpassa sig fysiskt innan han kan utnyttja sitt fulla register. Till det behövs en anfallare av högsta rang. Då blir det trolleri, garanterat.

Årets mål Jack Wilshere mot Norwich. Cazorla till Wilshere till Giroud till Wilshere till Giroud till Wilshere och i mål på 4 sekunder. Norwich försvar kunde bara titta på, och får skatta sig lyckliga över att ha fått stå så nära spektaklet.

Årets spelare Aaron Ramsey. Flertalet av er kommer att argumentera för att han hittade sin storform först på hösten, men för mig var han en otroligt viktig spelare under avslutningen av förra säsongen. Redan då hade han börjat hitta sin jätteform och kunde springa i 90 minuter medan han höll andan. Gör ett enormt jobb för laget, och är nog än viktigare än vad de flesta tror. Arsenals Schweinsteiger, men med fler mål. Mertesacker får ett hedersomnämnande och ett deltagandediplom.

Årets personlighet Lukas Podolski har på egen hand dämpat ångesten över att låta en karaktär som Eboué lämna. Att han också kan spela fotboll till skillnad från ivorianen är en bonus. Han har under året gjort sin fullständigt ologiska catchphrase "A-ha!" till något sorts viralt monster som inte ens Frimpong skulle kunna drömma om. Under försäsongsturnén kunde man njuta av Podolskis galenskaper i varenda video som lades upp från Asien. Även i mötet med "running man" var det den stolliga tysken som tog kommandot.

Tillsammans med Mertesacker har han bildat en dynamisk komediduo som kan liknas vid 2013 års version av helan och halvan. En underskattad typ av karaktär att ha i omklädningsrummet. Det nästan allra roligaste är hans Dr Jekyll/Mr Hyde-personlighet då han går från bumbibjörn till hulken så fort han kliver in på en fotbollsplan.

Årets hatobjekt Hej Nicklas Bendtner, nu har vi kommit till din alldeles egna kategori. Samtidigt som han snackar skit om Arsenals supportrar i media kräver han kärlek från dem. En lat, korkad och uppmärksamhetssökande fotbollsspelare utan dess like som är lika fast med oss som vi med honom.

Årets värvning Yaya Sanogo, bara för att jag kan.

Årets good riddance Kan väl egentligen inte gå till någon annan än André Santos. Han var slö, spelade farligt och delade personlig tränare med Tom Huddlestone. Deltagandediplom till Gervinho.

Årets bloggare Davidsson & Mannen. Hur klarar människan av det? Nästan dagliga insiktsfulla inlägg om laget vi följer. Arsenal Sweden kan skatta sig lyckliga.

Årets twittrare @LadyArse har varit fenomenal att följa under året, och gör övriga Twitter-konton överflödiga genom rapportering från globala medier och tankar från diverse framstående gooners i bloggformat.

Årets Arsenal Sweden-medlem Kristonel "Kicken" Elwe har lagt ned ett hästjobb under även detta år och förtjänar all kredd när den ändå ges. Podcasts, möten, fixande med nya hemsidan, kommunikation med skribenter, värvning av nya duktiga medarbetare och allmän ordning och reda på Arsenal Swedens redaktion. Otroligt jobb.

Årets match Bayern Munchen borta i Champions League. Arsenal var på förhand fullständigt uträknade efter att förlorat på Emirates med 3–1, men var till slut bara ett mål ifrån att slå ut laget som kom att vinna hela turneringen, och som inte har blivit nollade av någon annat lag på hemmaplan under 2013.

Årets Spursare André Villas-Boas. Sålde Gareth Bale och värvade för 100 miljoner, men fick ändå som bäst hoppas på Europa League-spel innan han fick sparken. En favorittyp av Spörsare.

Och med alla priser utdelade får jag tacka Arsenal och Arsenal Sweden för ännu ett grymt år, i ordets alla meningar. Över 2013 har Arsenal varit det starkaste laget i ligan, och om titlar hade delats ut över helår hade vi äntligen brutit torkan. Nu gäller det att hålla i det starka spelet som vi har sett under hösten när matchandet lugnar ned sig något under våren och ta hem trofén till norra London – där den hör hemma.