Sebastian

Det är sent och jag borde gå och lägga mig, men efter vad jag just bevittnade inser jag att det nog inte blir många timmar sömn i natt innan man ska upp tidigt i morgon.

Detta Arsenal, vad ska man tro om dem egentligen? Efter 13 minuter har Reading gjort 1-0. Efter 20 har dem 3-0. I 37e minuten gör de även 4-0. Med den sista sparken i första halvlek gör Theo Walcott 4-1, men det såg inte ens ut som om han själv brydde sig. I halvtid kan man nästan se framför sig hur Wenger oavbrutet skäller ut samtliga spelare en och en på deras diverse språk i femton minuter innan de skamset måste återfinna sig på planen igen. Denna första halvlek hade varit den sämsta fotboll ett Arsenal-lag hade spelat sedan förlusten på Old Trafford under inledningen av den förra säsongen.

I andra halvlek går Arsenal ut och tar tag i bollen, men skapar inledningsvis inte så mycket som man hade önskat. I 63e minuten gör nyinbytte Olivier Giroud ett vackert nickmål. Det är dock svårt att känna någon glädje över målet som känns som ännu ett tröstmål. 

Men sen.

I 68e minuten gör Koscielny 4-3 och tankarna förs omedelbart till Sveriges bragd i Berlin där de hämtat igen ett 4-0-underläge till 4-4. Hoppet växer och en tro som känns väldigt naiv infinner sig. I baktanken finns ändå en känsla av att "Nej, inte kan vi ta igen detta. Inte Arsenal". I den 95e minuten däremot med ordinarie tids absolut sista spark kommer det. Målet som gör upphämtningen komplett. Theo Walcott slår in bollen i mål även om det inte räknas för att domaren inte upptäcker att den är inne. Carl Jenkinson kommer däremot strutsande in mot straffområdet och sänker returen, och då är det ingen tvekan. Arsenal har hämtat igen ett 4-0-underläge borta mot Reading, och nu väntar två nya halvlekar på 15 minuter.

Arsenal fortsätter anfalla direkt i den första tilläggshalvleken där Chamakh får Twitter att sätta sina måltorkeskämt i halsen när han trycker in 5-4 till Arsenal. De resande Arsenal-supportrarnas eufori kommer dock till ett halt när Pogbrenyak i den andra extratidshalvleken nickar in 5-5. Nu vet ingen hur Arsenal ska reagera efter att Reading också spelmässigt tagit sig in i matchen. 

En av matchens absoluta giganter gör det dock igen då Theo Walcott kommer i läge efter ett bra förarbete av Arshavin och sätter 6-5. Inte nog med det, utan Chamakh lyckas även han bli tvåmålsskytt när han kort därefter sätter 7-5 till Arsenal.

Nu en mening jag aldrig i min vildaste drömmar trodde att jag skulle få skriva:
Arsenal hade vänt ett 4-0-underläge till vinst med 7-5. 

Efter en första halvlek som fick en att skämmas över sitt lag står Arsenal för en heroisk insats. Vad Wenger sa i halvtid hade nog i amerikansk censur-tv låtit ungefär som ett enda långt 'blip', men det fungerade verkligen. Det här är en match man sent kommer glömma, och jag tror inte att någon Arsenal-supporter bryr sig om att det var fjärde omgången av Capital One Cup. Inte ens det kan ta iväg någonting från en magisk natt.

Tack för i kväll Arsenal, och vi ses på lördag igen på Old Trafford.

Det är dags för Ligacupen åter igen, och vi vet alla vad det betyder; luftande av ungdomar! Det är alltid oerhört intressant att se vår akademis största talanger ta sig an A-lag. Ofta för första gången. Just nu har vi dessutom en av dom bästa grupperna ungdomar på en lång tid.

Vi kan ju börja direkt från toppen där vi har Serge Gnabry som Wenger visat sin tilltro till genom att använda som impact-spelare i såväl Champions League som Premier League. Gnabry har ofta spelat som ytter med Arsenals ungdomslag och reserver, även om han själv trivs bäst i en central roll som gärna ska vara så avancerad som möjligt. Det är också där han bäst kan använda sina styrkor. Gnabry är en spelare som har en oerhört imponerande acceleration och bollkontroll. Jag drar mig väldigt mycket för att göra denna jämförelse, men jag kommer göra den ändå: hur han hanterar bollen i sitt löpsteg påminner till en viss grad om Messi. Bollen finns alltid tätt inpå foten, och det är väldigt känsliga fötter som bollen möter. Hans löpsteg får det att se ut som om han närmast flyter fram som en våldnad, samtidigt som han har självförtroende nog att hålla huvudet uppe och se sig om efter alternativ hela tiden. Han är dessutom en passningsspelare av rang och besitter ett väldigt bra skott. Hans fysik påminner något om Chamberlains, eftersom han är en relativt kort men kompakt spelare. Gnabry får nog ses som den största talangen i vår akademi.

Den som följt mig på Twitter under en period har nog inte kunnat undvika min fascination för vårt svenska hopp Kristoffer Olsson. Han är en underbar spelare att kolla på, och påminner mycket om Rosicky till spelstilen. Han gillar snabba vändningar som ställer motståndaren samtidigt som han får alternativ till både höger och vänster. Det innebär att han sällan tvingas spela bollen bakåt i banan och också får utrymme för att sticka in bollar bakom backlinjen, vilket han också gärna gör. Han är en väldigt kreativ spelare, vilket så klart en klubb som Arsenal gillar. Klubben har haft lite bekymmer med hans löpsteg, och av den anledningen skickades han tillsammans med Isaac Hayden för att tränas med löplegendaren Michael Johnson i USA. Det andra bekymret har varit hans fysik, som är ett orosmoment för många ungdomsspelare som knackar på Premier Leagues dörr. Därför har han även fått styrketräna extra och på så sätt lagt till några extra kilon sen han anlände till London. Det är en extremt intressant spelare som många tippar till mängder av A-lagsmatcher för Arsenal i framtiden.

Ett tredje namn jag tänkte lyfta fram är Thomas Eisfeld som imponerat stort under inledningen av säsongen. Under en period där många överoptimistiska Arsenal-supportrar hoppades på att en viss Götze skulle ansluta till klubben fick vi i stället en mittfältare från Dortmunds ungdomsakademi. Många var besvikna och termen "en fattig mans Götze" var oundviklig. Men den synen har nu ändrats. Efter att ha drabbats av skador i början av sin Arsenal-karriär har Eisfeld börjat den här säsongen strålande. Han är en teknisk mittfältare som har en vision som en hök. Den främsta egenskap vi fått ta del av från Eisfeld är däremot hans förmoga att alltid hitta målfarliga positioner, och oftast sitter dom också i mål. Det var längesen vi var bortskämda med mål från vårt innermittfält, och det ser ut som att Eisfeld kan vara svaret på våra böner.

Dessa tre spelare kommer samtliga att kämpa om innermittfältsplatser i framtiden. Olsson har tidigare uttryckt en önskan om att få spela som defensiv mittfältare precis som Arteta, där han kan få bra översikt över hela planen och distrubera bollar och styra spelet. Gnabry vill hellre spela längst fram på ett mittfält, men hans snabbhet och kvicka fötter gör det troligt att han precis som Chamberlain kommer få inleda sin Arsenal-karriär på en kant. Eisfeld är precis som Olsson en renodlad innermittfältare, och de två kommer nog få konkurrera en hel del de närmaste åren.

Lägg här till spelare som Wilshere, Chamberlain, Coquelin och Frimpong så ser vi vilken extremt hård konkurrens vi kommer få se på vårt mittfält dom närmaste fem åren eller så. Längre bak i ledet har vi också stora talanger som Ebecilio, Aneke, Toral och Jebb med flera.

Personligen kan jag inte vänta på att se slutprodukten av dessa enorma mittfältstalanger.

Äntligen fick vi med oss tre poäng igen. Insatsen var dock ganska tveksam, och inte alls så övertygande som man hade hoppats inför nästa helg då vi möter Manchester United. Under första halvlek såg det ut att bli ännu en Norwich/Schalke-match. Arsenal har bollen och spelar runt den utan att egentligen komma någonstans. I slutet av matchen ser vi dock Arteta kämpa in ett mål efter att ha assisterat sig själv via ribban. Målet är förmodligen offside, men jag kan känna att vi har förtjänat det.

Men det är ett oerhört intressant mittfält vi får se starta matchen. Arteta är den som sitter djupast och kontrollerar matchen från en defensivare mittfältsposition. Han är vice-kapten och general över mittfältet. Ett steg upp så hittar vi ingen mindre än Jack Wilshere som gör sin första match på 14 månader för Arsenal, och vilken comeback. Han ligger ett steg högre än Arteta och står för mer kreativitet med sina snabba fötter och sin känsliga vänsterfot.  Wilshere kan utan större problem springa förbi 2-3 spelare med en snabb acceleration. I den mest avancerade positionen på Arsenals mittfält finns den spanske briljanten Santi Cazorla som är oerhört kvick i tanken. Han kan omöjligen lista ut om han är vänster- eller högerfotad, sån ambidextri har han, och det är inga dåliga fötter han har heller. Han distribuerar bollen över hela planen med perfektion med endera fot. 

När dom tre gentlemännen börjar hitta varandra så kommer det vara svårt att få tag på bollen. Vi fick i går se Cazorla och Wilshere hitta varandra med några vackra en-touch-passningar. Mittfältet kompletterar varandra bra och kommer med stor sannolikhet vara Premier Leagues främsta inom en snart framtid.

Jack Wilsheres återkomst vart trots vinsten det som gladde mest. Han är helt utan överdrifter en av dom mest talangfulla spelarna i världen, och han är uppväxt som en Arsenal-supporter. Utöver hans briljans som fotbollsspelare är det nästan lika viktigt att ha spelare som har ett så enormt hjärta för klubben, och gärna lägger in 110 procent. Detsamma kan inte sägas om alltför många spelare i klubben, speciellt efter att judas (the artist formerly known as RvP) lämnade klubben. Vi börjar dock slussa in fler dylika spelare. Carl Jenkinson har varit strålande under säsongen, och det var nästan hjärtskärande att se Sagna få tillbaka sin plats direkt.

Truppen har verkligen fått enorma boosts i och med Wilshere och Sagnas återkomster. Det är två spelare som varit i klubben länge och som också under gångna säsonger varit våra absolut mest jämna spelare. 

Nu föreslår jag att ni tar ett par minuter och ägnar dem åt att se Wilsheres comeback och fundera kring över hur lyckligt lottade vi är att ha honom.

Tjipp!

FOTO: Bildbyrån

Efter den fantasilösa och oinspirerade insatsen mot Norwich i helgen skulle Arsenal få chansen att visa vad man går för hemma mot Schalke.

Här får vi dock återigen lägga till ett stort oroväckande men.

I stället fortsätter vi på inslagen väg med att trilla boll i sidled och bakåt, allt för att slippa behöva vara den spelare som tar chansningar som kan förstöra ens passningsprocent. Hur skulle det se ut på CVn?

I första halvlek händer i princip ingenting för något av lagen, vilket Schalke förmodligen var mest nöjda med i halvtid. Wenger hade valt att starta Ramsey på en kant. Trots att han löpte som ett djur i går hände absolut ingenting för honom den här gången heller. På Twitter jämförde jag honom i går med Denilson, vilket kan tyckas orättvist. Men det är en ganska enkel jämförelse att göra. Ramsey har ingen fart eller några eminenta dribblingar att förlita sig till. Han är, eller har i alla fall varit, en duktig bollhållare som också kan slå genomträngande passningar. Detta var däremot innan skadan som han fortfarande inte lyckats skaka av sig helt.

I dagsläget känns han som en spelare vi mest ställer på plan för att komma upp i elva spelare, och inte för att han ska bidra med någonting. Talangen måste däremot finnas kvar någonstans där, och det börjar bli dags att gräva fram den igen.

Det var dock inte Ramsey som oroade mest i går, utan vår fartblinde brasse André Santos som hade sin överlägset sämsta match i en Arsenal-tröja. Han såg tung ut, höll inte bollen lika bra som han brukar, slog bort bollar och framför allt så gick Schalke-spelare förbi honom som om han vore en skyltdocka. Vi har inte heller några hela renodlade vänsterbackar bakom honom som har spelat A-lagsfotboll. Som alternativ har vi att sätta ut Vermaelen där eller att sätta in Miquel alternativt Jernade Meade. Samtliga är oroväckande scenarion.

Vi ska dock inte skylla ifrån oss på skador för gårdagens match. Spelarna spelar så klart en stor del i det hela efter en minst sagt oinspirerad insats. Den största biten av frånskyllningskakan får dock herr Wenger ta på sig. Att ens komma på tanken att starta Ramsey på en kant när vi har Gervinho, Arshavin och Gnabry är minst sagt fantasirikt. Att sedan sitta och lugnt se på när Arsenal inte skapar en enda riktig målchans på 75 minuter innan byten görs är en annan underlig tanke. De byten som kom var inte heller de särskilt offensiva eller sådana byten som visar att "nu jävlar gubbar slänger jag in den här rackaren som kommer liva upp oss".

Har Wenger förlorat sin magiska hatt?

Den frågan ställer sig förmodligen många efter våra två senaste resultat. Därtill kan sommarens stora depression läggas till. Hur kan man försvara att sälja två av våra bästa spelare från förra säsongen utan att ersätta dem?
Det känns ganska klart att Wenger aldrig hade kommit på tanken att sälja Premier Leagues skyttekung till Manchester United för 5-6 år sen. Tänk er att Wenger hade velat sälja Henry till United 2003.

Nu kan ni sluta skratta åt tanken.

Arsenal har inte känts igen på en lång tid nu, och förändringar måste ske. Taktiker och personal måste bytas ut, såväl spelare som styrelsemedlemmar.

Återigen kom den enda positiva känslan på 90 minuter när Serge Gnabry entrade planen och briljerade från första touch. Visst, han tappade ett par bollar, en av vilka ledde till 2-0-målet. Men det är vad som kan hända när en spelare som verkligen försöker skapa någonting kommer in.

Och för att avsluta på en positiv tanke så är chansen stor att vi kommer få se Wilshere tillbaka på planen på lördag. Sagna och Frimpong har även dom en chans att finnas med i truppen.
Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain är inte heller dom långt ifrån att komma tillbaka från mindre skador. Man vågar inte hoppas för mycket på unge Wilshere, men oavsett hans form kommer hans återkomst vara en boost för övriga truppen.

Jag tänker vänta tills efter lördagen innan jag börjar använda ordet kris. För nu beskriver jag Arsenal som hopplösa.

Det är dags för Champions League igen, och denna gång tar våra kanoner sig an Schalke som börjat säsongen bra. De ligger för närvarande trea i Bundesliga och ligger tvåa efter Arsenal i Champions League-gruppen. 

Tack vare skador slipper vi den väldigt duktige försvararen Kyriakos Papadopoulos och även den spännande mittfältaren julian Draxler. I sin senaste match startade startade i stället Marco Höger, vems politiska inriktning ni får gissa er till, och gjorde också ett av målen i segermatchen mot Dortmund borta.

Det finns inga tvivel om att Schalke går in i matchen med en bättre form än Arsenal som senast skämde ut sig mot Norwich. Spelare som Cazorla, Arteta, Podolski och Gervinho måste kunna skapa någonting mot Grant Holt x11.

För att lyckas med det krävs mot Schalke en del ändringar mot matchen i lördags.

1. Löpningar. Hela tiden, i alla riktningar, av alla anfallande spelare. I lördags hade jag till och med välkomnat Vermaelens vansinneslöpningar in i offensivt straffområde.
2. Framåtblickande av samtliga mittfältare. Ramsey tenderade att börja med att kolla var hans ytterbackar befann sig istället för att våga vända upp och hitta en kreativare lösning. Cazorla ska inte behöva göra allt.
3. Vilja. Vi kan inte anta att det bara är att ställa ut skorna och hoppas att dom steppar. Här vill jag att samtliga spelare ser och lär av Jenkinson som älgar fram och tillbaka outtröttligt. Gervinho måste framför allt lära sig springa utan boll.

I vanlig ordning är vi väldigt skadedrabbade även om vi kommer få tillbaka väldigt många spelare inom en väldigt liten tidsram snart. För Schalke-matchen skulle jag ställa upp följande elva:

Mannone

Jenkinson - Mertesacker - Vermaelen (C) - Santos

Arteta - Arshavin - Cazorla

Gervinho - Giroud - Podolski

Även om Koscielny är tillbaka i truppen efter skada känns försvaret givet. Mannone är däremot på plats i brist på alternativ.

I mittfältet skulle jag gärna se en nyhungrig Arshavin istället för Ramsey. Det känns inte troligt att Wenger resonerar likadant, men det skulle vara ett intressant mångsidigt mittfält med två ambidextra mer offensiva mittfältare som oroar. Av vana vet vi att lag som besöker Ashburton Grove i Champions League har som standardtaktik att använda sig av ett tätt försvar och kontringsspel. Våra problem ligger ofta i att dyrka upp deras James Bond-lika valv till försvar. Ramsey är inte nyckeln i detta nu.

Anfallet är detsamma som senast, men där samtliga måste jobba mer och hårdare. Gervinho måste löpa mer på djupet. Podolski måste söka sig inåt mer för att bli involverad i spelet. Giroud måste söka upp luftbollar och löpa mer på djupet när kreativa spelare har bollen.

Trots den T*ttenham-liknande insatsen i lördags känner jag mig positiv inför drabbningen mot tyskarna. En seger skulle dessutom se till att vi ganska komfortabelt kommer gå vidare från gruppspelet och kan lufta spelare i sista omgången, vilket alltid är en stor bonus.

Nu j-vlar måste vi visa vilka vi är.

We are Arsenal.

Jack Wilshere var med i truppen för första gången på 14 månader. Serge Gnabry satt även han med på Arsenal-bänken för första gången i Premier League. Vi skulle möta Norwich borta, ett lag som låg näst sist i tabellen. Allt var uppsatt för en fantastisk dag.

Men.

Så klart förlorar Arsenal på grund av en målvaktstavla. Inte bara det heller, vi förlorar som ett resultat av en brist på motivation som vi har sett igen och igen mot mindre lag. Enligt flera reputabla fotbollsskribenter i England har Arsenal det absolut vassaste mittfältet i hela ligan, men ändå lyckas vi inte skapa några chanser överhuvudtaget. Norwich utnyttjar vårt misstag och parkerar sedan bussen. Det är vi vana vid.

Vid det här laget bör vi ha lärt oss att dyrka upp handbollsförsvar, vi möter dem vecka in och vecka ut. Det som krävs är löpningar. Hela tiden i alla direktioner. I går sågs varenda anfallande spelare möta bollen istället för att löpa på djupet och hota Norwich försvar, och hur man då ska skapa någonting är en gåta.

Carl Jenkinson är den som verkligen försöker i 90 minuter. Han springer upp och ned längs sin kant, och även om Norwich anfaller med Grant Holt mot 2-3 försvarare så lubbar Jenkinson ändå hem för att se till att ingenting händer i hans frånvaro. Förutom det finns det inte många ljusglimtar. Giroud löpte inte som vi är vana att han gjort. Podolski var osynlig. Gervinho försökte i vanlig ordning att gå emot spelare, men lyckades sällan med någonting. Cazorla letade ständigt efter nyckelpassningar, men det är väldigt svårt när ingen bryr sig om att ta en löpning. Mannone var under all kritik, han såg nervös ut. Det går inte att som Premier League-målvakt kasta sig åt ett håll och stöta bollen åt ett annat där Norwich-spelare finns. Det krävs mer än att rädda en boll i ett förstaläge.

Det var matchen som skulle ta oss till en topp 4-placering, där vi hör hemma. Istället återfinner vi oss på nionde plats, hela tio poäng bakom ledande Chelsea. Det är en hel fotbollsmil.

Det fanns däremot en ljusglimt i går. I 83e minuten byts Aaron Ramsey ut, och in kommer en 17 år gammal tysk mittfältare som gör sin första Premier League match någonsin. Han tar för sig direkt och hans talang lyser igenom. När Serge Gnabry springer med bollen ser det nästan ut som han svävar fram. Hans snabba fötter gör det omöjligt att ta bollen av honom på ett schysst sätt. Han är rörlig, har självförtroende, testar skott och framför allt går han framåt. Hela tiden vill han ha bollen och han var under sina få minuter på planen i princip den Arsenal-spelare som gjorde mest framåt. Theo Walcott börjar nog inse att han inte får £100 000 i veckan med spelare som Chamberlain och Gnabry i horisonten.

På onsdag möter vi Schalke, och en seger där skulle innebära att vi har en fantastisk position i vår Champions League-grupp.

Jag vill inte att vi glömmer Norwich-matchen, utan istället tar lärdom av den.

On and upwards.

FOTO: Bildbyrån.

Jag hoppas innerligt att ni inte låter tidiga blogginlägg från mig bli en vana. Jag sitter här med min god-frukost, om man nu får använda den termen, och funderar på morgondagens match mot Norwich.

Det infinner sig nästan alltid en viss känsla av ovisshet efter landskamper. Vem har tappat självförtroendet? Vem kommer tillbaka skadeskjuten? Vem är utspelad?
Någon som förmodligen kommer hem med gott självförtroende är Olivier Giroud som fick sätta dit ett väldigt viktigt mål för sitt Frankrike på ett väldigt dramatiskt vis. Att han dessutom gjorde det mot världens just nu bästa landslag, Barcelona, får ses som en enorm bonus. Vi har nog alla sett glimtar av den enorma potential som finns hos Giroud. 
Han är något så ovanligt som en gigantisk fox-in-the-box. Konvergensen av attributer som både target-man och måltjuv gör honom till en enormt jobbig spelare att möta som försvarare.

Hans fysik och egenskaper som nickspecialist gör inte det hela lättare. Sedan två matcher in på säsongen har media varit som en igel på hans rygg och i princip tryckt ned denne fantast.
Självförtroendet har varit det enda som saknats, och vi får hoppas att det nu släpper för Olivier. För när han väl börjar få in några bollar är jag övertygad om att de rutinmässigt kommer flyga in.

Några som kanske inte kommer hem med med ett leende på läpparna är radarparet Podolski och Mertesacker. Den senare fick dock göra ett väldigt sällsynt landslagsmål i matchen där Sverige mirakulöst vände ett 4-0-underläge. Efter målet sprang Mertesacker sedan raka vägen till Podolski som satt på bänken för att omfamna denne. Det värmde ett goonerhjärta.
Mertesacker kan dock inte lastas för att laget sedan föll pladask, då till och med den vanligtvis väldigt pålitlige Badstuber såg nervös ut.

Podolski deltog lyckligtvis knappt i det tunga poängtappet i Berlin och bör återvända med samma goda självförtroende.

I övrigt fick Cazorla återigen förtroendet i Spaniens landslag, och han kommer nog vara besviken på poängtappet mot fransmännen.

Inför morgondagens match skulle jag personligen ställa upp följande elva:

Szczesny

Jenkinson, Mertesacker, Vermaelen, Gibbs

Arteta, Ramsey, Cazorla

Gervinho, Giroud, Podolski

Backlinjen känns ganska självklar då de båda unga engelska ytterbackarna imponerat stort i upptakten av säsongen samtidigt som Mertesacker hyschat en hel del tvivlare.
Koscielny hade oturen att orsaka en straff under landslagsuppehållet och har inte riktigt kommit tillbaka till förra säsongens fina form. I egenskap av kapten får Vermaelen också anses som given.

Mittfältet känns självklart så när som på Aaron Ramsey som ständigt är ett ämne för debatt i Arsenal-kretsar. Även om han förlorade kaptenskapet i Wales landslag så har han inlett säsongen väldigt lovande och kommer också växa med speltid.

Theo Walcott returnerades till London Colney efter Englands första match med en revbensskada efter ett horribelt ingripande av San Marinos målvakt och lär inte figurera i morgon.

Gervinho och Podolski har båda imponerat inledningsvis och även stått för en stor del av vår målskörd hittills. Tycks givna på en varsin kant.

Giroud börjar hitta målformen och ska således även han starta.

Eftersom jag är en betting man tippar jag på en 2-0-seger för Arsenal efter mål av Podolski och Giroud.

Nu lär jag skippa iväg till en föreläsning, så får ni hålla tillgodo med mitt morgonsvamlande.

Det är j-vligt härligt att vara en del av Arsenal Sweden.

COYG

Hallå gooners!

Det är en stor ära att få ha en blogg här på eminenta Arsenal Swedens hemsida bland de absolut bästa Arsenal-bloggarna i landet. Jag tänkte använde det här första inlägget till att presentera mig själv.

Jag heter Sebastian, och kommer ursprungligen från ett litet samhälle i södra Dalarna som heter Grängesberg. 2009 flyttade jag - efter turer till Örebro och Ludvika - till Falun för att ta en kandidatexamen i Medie- och kommunikationsvetenskap med en inriktning mot idrott. Jag tog min examen i våras och har nu hoppat på ett ett-årigt journalistikprogram i Sundsvall där jag också just nu bor sedan sex veckor tillbaka.

Jag har hållt på Arsenal så länge jag kan minnas, men intresset har eskalerat en hel del över dom sex-eller-så senaste säsongerna. Jag har varit på flertalet matcher såväl hemma som borta, och bodde även i Oxford under ett halvår och passade under den tiden på att se så många matcher som möjligt. Det var också under den tiden som jag träffade herr Kicken för första gången.

Jag har varit medlem här på Arsenal Sweden sedan 2008 och var till en början frekvent på forumet som Ashambles. För den som är en del av Twittersfären twittrar jag sedan ett par år tillbaka som @GoonRambler om Arsenal på engelska.

Jag anser mig själv vara väldigt uppdaterad rörande Arsenal och kommer delvis utnyttja den här bloggen för att även hålla er uppdaterade. Jag har också ett specialintresse för Arsenals ungdomsspelare och hyser stora förhoppningar för spelare som Kristoffer Olsson, Serge Gnabry och Chuba Akpom. Men mer om det senare.

Jag hoppas ni kommer gilla bloggen och jag ser fram emot respons och utbyte med er samtliga!

Nu kör vi.