Tack för allt Wenger, men...

Arsenal fick på söndagen ännu en chans att bevisa att laget kan prestera när det väl behövs. Att storförlusterna mot Liverpool och Chelsea var engångshändelser, som på något sätt hände två gånger. Att Arsenal fortfarande är en storklubb. Vad Arsenal i stället bevisade var att man är en klubb i fullständig kris, och alla bevis leder till att Wenger är krisens början och slut.

Med långtidsskador på nyckelspelare som Aaron Ramsey och Theo Walcott hade Wenger en hel månad på sig att hitta ersättare som kan hjälpa Arsenal till en ligatitel, något som faktiskt verkade realistiskt i januari. Som vi alla vet nu slutade det med att han tog in Kongo-Kim, och ingen annan, för att täppa till de där hålen i truppen på mittbacksplatsen, mittfältet och anfallet. Det blev inte lättare för Kim Källström att fylla de där positionerna när det blev känt att han skrev på medan han redan var skadad, och förväntades vara borta i över en månad. Frågan måste ställas: vad håller Wenger på med?

Sedan Robin van Persie lämnade har Wenger haft tre transferfönster på sig att värva en toppanfallare för att ersätta honom, och han har också haft pengarna till att göra just det. I stället sitter vi fast med den enormt mediokre Olivier Giroud, Europas lataste fotbollsspelare Nicklas Bendtner samt oprövade och skadebenägne Sanogo. Chelsea har exempelvis också anfallsproblem, men samtidigt skulle förmodligen samtliga av deras tre anfallare Torres, Ba och Eto'o vara förstaval i Arsenal. Så djupt går misskötseln av klubben.

Wenger har dessutom helt fått slut på idéer. Han går in i varje match med samma inställning som han hade 2003, och förväntar sig att det ska fungera lika väl nu som då. Vad han däremot inte verkar greppa är att fotbollen inte är en statisk enhet, utan världens mest evolverade sport som befinner sig i fullständig förändring. Fotbollen har ändrats drastiskt sedan 2003, mycket tack vare Abramovich intåg i fotbollen och hans följeslagare i exempelvis Manchester City och PSG. Men även om Wenger använder sig av samma system nu som för tio år sedan så har han inte alls materialet för det. Ett tydligt exempel under gårdagen var när Arteta blev omkullknuffad av unge Ross Barkley utan att någon av hans lagkamrater ens orkade få ur sig ett "men ge dig". Jag skulle väldigt gärna vilja se Barkley försöka med samma sak med Vieira eller Keown på planen. De var spelare med passion – för laget och för sporten. Vad jag såg i går var elva spelare som inte alls bryr sig, som gav upp efter det första baklängesmålet. I Wengers jobb ingår även att hålla sina spelare motiverade, men hans silkesvantar och metodiska tillvägagångssätt fungerar inte längre. Det är dags för även honom att bli arg, att ta fram den ökända hårtorken som Alex Ferguson använde med stor effekt.

Spelarna kan springa runt och tro att allt är ok så länge de försökte, de måste få veta vad det betyder att spela för Arsenal. Särskilt vid en så viktig match som de mot Everton, Chelsea och Liverpool. I stället får varje Arsenal-supporter gå till jobbet dagen efter och pikas av allt och alla. Jag vet att det var vad som hände mig vid alla de tillfällena i alla fall.

Men känslan av hopplöshet nådde sin kulm när det stod 3–0 till Everton på resultattavlan utan att Wenger ens såg ut att planera ett enda byte för att förändra matchbilden. Av allt att döma måste man tro att Wenger var nöjd med hur Arsenal spelade, att matchbilden inte alls behövde förändras. Han har i och för sig satt sig i en position där han inte har alldeles för mycket kraft på bänken, men att inte sätta inte Oxlade-Chamberlain under halvtidsvilan är grovt tjänstefel i min bok. Han har allt det där som Arsenal saknade i första halvlek; fart, driv och viljan att gå framåt och att våga försöka. Att ha elva spelare på planen som tar det säkra för det osäkra för att de är för rädda för att tappa boll gör hela laget uddlöst.

Misskötseln av vår klubb har gått alldeles för långt nu. Wengers visade under januari hur långt han är villig att gå med sin envishet – ända till ruinens brant. Det är också dit vi är på väg under hans styre, och låt inte en potentiell FA Cup-vinst maskera det. Tack för allt Wenger, men det är dags för dig att lämna Arsenal. Det måste du själv inse.