Malin Hägg

Så var det officiellt då. Cesc klar för Chelsea och vid femsnåret idag exploderade min Twitter av nyheten.

Jag vet knappt ens vad jag ska säga, men vill ändå skriva något. Det är ju lite som terapi, det här med att skriva.

Ni vet redan vad jag tycker (tyckte) om Cesc. Jag älskade honom när han spelade för oss, sörjde honom när han lämnade men jag hatade honom inte. 

Det finns så många olika sidor till det här och jag försöker bringa lite reda i mina tankar.

Det har kommit en hel del reaktioner angående min förra blogg och det är väl inte så konstigt. Det är ett ämne som berör - på gott och ont. Jag tror att det finns så många olika nivåer i det där problemet att det inte finns några enkla svar. För den som vill läsa ännu mer (och kanske försöka förstå ytterligare) rekommenderar jag Elenas skriverier i sin SVT-blogg.

Egentligen skulle den här bloggen ha handlat om någonting helt annat. Jag har redan en blogg som är i princip redo att publiceras men så kom det någonting i mellan och helt plötsligt känns det inte så relevant längre.

Eller - det kommer nog att bli en blogg om det också, men en annan gång.

För under förmiddagen hände det någonting som gör att jag återigen sitter här och funderar på om det egentligen är värt det. Allting man gör, all tid man lägger ned, all skit man uthärdar.

Nu har lite mer än en vecka gått sedan den magiska kvällen när våra killar äntligen fick lyfta den där efterlängtade pokalen. Lite perspektiv har man ju fått, men det där glädjepirret i magen dyker fortfarande upp varje gång jag tänker tillbaka på matchen.

I efterdyningarna har det varit lugnt och nu när säsongen är avslutad och spelarna antingen är på semester eller tillsammans med sina landslag inför VM-uppladdningen så är det inte mycket nytt som händer som är värt att skriva om. Det enda det egentligen skrivs om nu för tiden är ju alla transferrykten.

Det finns egentligen bara ett ord att säga efter lördagens final, och det är detta:

ÄNTLIGEN!

Som vi har väntat, drömt och hoppats. Och nu står vi äntligen där.

Hela den här veckan har jag laddat inför att göra ett blogginlägg om cupfinalen i morgon. Dock har jag dragit mig för det in i det längsta - helt enkelt för att tanken på en cupfinal gör mig illamående och gråtfärdig.

Jag är ganska säker på att det inte alltid varit såhär. Men (nästan) 9 år utan en titel sätter sannerligen sina spår. Jag vet inte om det är orutin eller någonting annat som gör att jag blir alldeles stissig av att tänka på morgondagen.

Sista hemmamatchen för säsongen är spelad. Fjärdeplatsen är (återigen) säkrad. Tredjeplatsen är utom räckhåll (om vi inte slår Norwich med 19 mål och Chelsea förlorar...vilket iofs inte är helt omöjligt baserat på prestationen från de båda lagen igår).

Det är ju kutym att man försöker sammanfatta säsongen såhär i slutet av den, men jag har så svårt att hitta inspiration till att skriva.

Jag vill skriva. Jag har saker som jag vill säga. Men av någon anledning slutar det med att jag klickar ned bloggfönstret och gör någonting annat istället.

Tisdag.

Knappt har man tagit sig samman efter lördagens hysteriska kast från hopp till förtvivlan till förlösande jubel och lättnad innan det är dags igen.

Men innan vi blickar framåt mot West Ham senare i kväll så måste man väl skriva några ord om den ack-så-efterlängtade finalen och vår väg dit.

Två dagar senare och jag är inte i närheten av att vara över matchen i söndags. Ibland brukar man ändå kunna se tillbaka på det hela med lite perspektiv men jag finner den biten svårare och svårare med de resultat som vi radar upp.

Förlusten mot Everton är, för mig, den värsta den här säsongen. Vi var helt utspelade av ett lag som vi vet att vi kan slå - och värst av allt såg det ut som om vi inte ens brydde oss. Som om vi redan hade gett upp, innan matchen satte igång, och det är för mig helt obegripligt.

Jag är nyss hemkommen från 9 dagar i England och en medlemsresa med Arsenal Sweden.

Det är väl en lätt underdrift att konstatera att man är sliten. Att avsluta en 7-dagars jobbvecka med ett Arsenal Sweden på party-humör har kan inte varit det mest vuxna beslut jag tagit. Fredagen var minst sagt lyckad, trots förlust i U21-derbyt. Faktiskt så pass lyckat att jag knappt trodde att jag skulle överleva lördagen.

Men jäklar vad kul vi har haft.