Malin Hägg

Redan samma dag som transferfönstret stängde utlovade jag en blogg men sen kom det där som kallas "riktiga livet" i vägen.

Nåja, jag tror inte det har gått någon större nöd på er, men det känns skönt att äntligen ha några minuter över för att skriva.

Först och främst vill jag säga ett stort TACK för alla fina kommentarer på den förra bloggen. Det var härligt att få så mycket positiv feedback både här, på mailen och i sociala medier. Så tack för det.

Att vara tjej och fotbollsintresserad (eller generellt sportintresserad, antar jag, så länge det inte handlar om ridning, dans eller något annat "tjejigt") är inte helt okomplicerat.

Det är att hela tiden behöva hävda sig, bevisa att man kan och har rätt att vara där.

Något annat som inte är helt okomplicerat (trots deras förkärlek för ordet) är Kanal 9:s re-brandingkampanj som en kanal som nu ska rikta sig specifikt mot män.

För er som missat det så är jag med i veckan podcast där vi pratar en hel del om matchen mot Fulham och läget i laget just nu, vilket har gjort att jag dragit mig lite för att blogga (lyssna gärna här). Helt enkelt för att när det går bra för laget finns det mindre att säga. Jag tröttnar på att älta samma saker om och om igen och jag antar att ni också tröttnar på att läsa om det.

Efter att ha haft match och varannan dag under jul- och nyårshelgen så blev det ett långt uppehåll innan matchen mot Aston Villa. På grund av vinsten mot sp*rs har det också varit ganska tyst och lugnt kring laget. Förutom skadan på Theo Walcott som det såklart pratats om.

Jag är egentligen inte så orolig för Arsenal i allt det här. Självklart är vi ett bättre lag med Walcott än utan, men det innebär inte att säsongen är körd.

Att man är orolig och har ångest innan ett derby är knappast förvånande - även om det är en match man tycker att man ska vinna.

Jag var fruktansvärt nervös under matchens gång, det är jag alltid, men så här i efterhand måste jag säga att det var lättare än jag hade räknat med.

Det fanns bara ett lag under lördagen, och det var Arsenal.

Det är något speciellt med ett derby. Det är mest speciellt när derbyt är mot sp*rs.

När några av oss hängde kvar och slökollade på Man U - Sp*rs efter vår match i onsdags började vi diskutera det här med lag man inte tycker om. Ens hat-lag, eller vad man nu ska kalla dem.

Jag hävdar att för mig är Man U - Sp*rs antagligen den värsta pest-eller-kolera matchen på hela säsongen. Två lag som jag avskyr att se vinna, där det enda resultatet jag är nöjd med är ett som slutar oavgjort med massa kort och utvisningar.

Jag vet inte var min julledighet tog vägen, men tiden som skulle spenderas med att grotta ned mig i Arsenalåret som gått och sedan blogga gick istället åt till...ja, jag vet inte riktigt.

Men nu har vi sagt hej då till 2013 och kliver in i 2014 som ligaledare. Jaja, det är långt kvar på säsongen osv osv men jag erkänner villigt att jag aldrig trodde att vi skulle vara i topp efter halva säsongen. Mitt mål sedan starten av säsongen har varit "med i toppen" när vi rullar in i januari och det måste man väl ändå säga att vi klarat av.

Dagen för julafton och jag antar att jag inte är den enda som har huvudet fullt med julförberedelser och klappar. Men det är ändå någonting som gör det lite svårt att fokusera på just det här med julen i år. Varför? Ja, på grund av matchen förstås.

Det är några timmar kvar till avspark och jag gillar inte riktigt den inverkan på min (eventuella) julefrid som Arsenal har i år.

Att säga att jag känner mig stressad är något av en understatement.

Vi har hela tiden vetat att våra möten med Chelsea är viktiga, men den här känns viktigare än någonsin.

Nu är jag hemkommen från London igen, och precis som vanligt hinner jag knappt landa här hemma innan jag måste börja planera nästa resa. Då denna resa var lite snabbt ihopkomponerad och huvudsakliga anledningen var att hälsa på vänner tror jag att nästa resa kräver lite mer planering.

Det är alltid svårt att se tillbaka på en match som den mot City och analysera den. Det är så mycket känslor, och ilska, att det är svårt att se på det helt nyktert. Och det kanske inte gör så mycket, det här är ju inte en opartiskt blogg trots allt.

Jag befinner mig i London just nu, i Chelsea-land tyvärr, men i går tog jag tåget i en cirkel runt centrala London och mötte upp med en vän i Camden för att se matchen.