Senaste blogginläggen

Tydligen ska det ses som att tillhöra den mörka sidan om man vänder sig mot Arsene Wenger eller Arsenals icke-värvningspolicy. Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Men jag måste...ta ett litet steg över på skuggsidan åtminstone. Jag var försiktigt om inte ganska rejält optimistisk efter vårt spel mot Atletico och Rangers i Emirates Cup, men efter Valencia är jag tillbaka på gränsen till nervsammanbrott. Vårt spel var tillräckligt bra offensivt för att vinna matchen. En filmning från spanjorerna gjorde att vi förlorade tycker jag. Men ändå så finns det något som säger att det här kommer att hända många gånger under säsongen. Det jag tyckte var oroande är att vi tappade geisten efter 0-1. Vi föll ihop. Detta trots att vi inte förlorade en enda match under övriga försäsongen och borde varit ganska fulla av självförtroende.

Ingen värvning löser det problemet tills på lördag, det vet jag förstås. Det allra mest besvärande just nu är att det nästan är helt tömt på rykten om värvningar till oss. Wenger börjar återigen mala om att han är nöjd med truppen och jag börjar uppriktigt svettas över att det kanske inte kommer in någon ny. Den mörka sidan lockar och pockar på mig, men jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Bendtner är på väg att skriva nytt kontrakt sägs det och det är klart att det sista vi behöver är fler spelare som kanske inte är nöjda eller funderar på att lämna, men jag skulle vilja se mer direkta resultat och tecken på Bendtners storhet innan man skriver nytt sekellångt kontrakt med dansken. Han har inte imponerat på mig.

Fyra dagar kvar till premiären som naturligtvis är av svåraste sort. En match borta mot Everton är aldrig lätt, sist blev det bara en pinne. David Moyes är duktig på att få ut det bästa av sina mannar och lyckas han behålla Lescott istället för att "behöva" värva Senderos så ska Europaplatser inte vara något problem.

Vi bör vinna för att få självförtroende och något att bygga på, en förlust tror jag kan vara ödesdiger, inte bara för ligan utan kanske framförallt inför Celticmatchen. Man ska inte skriva av ligan efter en match, men aj ajaj vad vi har en tendens att vara psykiskt svaga.

Först av allt ska vi väl hoppas att vi inte får några skador den här landskampsomgången.

Jack Wilshere! Inte för att det var så mycket att orda om honom efter matchen igår, men vi vet vad han kan. Han är en lite läcker pralin som smakar bättre ju längre du tänker på den. Det vattnas i munnen, du äter en massa tråkig Euroshopper-choklad timmarna innan och sen, när du dreglar som en rabiessmittad Sankt Bernard så lyfter du lite lätt på guldpappret och tar en bit. Finess, stil, snabbhet, respektlöshet, självförtroende och en talang utan like. Jack Wilshere blir vår gubbe i lådan i år. Men inga gubbar är roliga i lådor om de kommer ut varje match, vi behöver lufta honom sparsamt så att han behåller hungern i de unga åren.

Valencia igår. Det var nära ett par gånger för de mörkblå hjältarna från London. Det ville sig inte riktigt. Regnet öste ner så det kan inte vara det som fick spelarna att känna sig lite bortgjorda. För sanningen är att passningarna inte helt satt där de skulle, Bendtner inte helt kom till sin rätt ute på högerkanten, Fabregas långa stunder var osynlig och att Song återigen var bäste man på plan. Denne Song, så utskälld och så hånad och nu så gör han gång på gång stormatcher. Wenger hade rätt igen, jag hade fel.

Nu är det officiellt. Jag deklarerar härmed att Eboue inte blir såld någonstans. Det är 22 dagar kvar på transferfönstret, men som han spelade igår så är han en tillgång för laget. Några lätta filmningar givetvis, vad hade ni väntat er? Men å andra sidan visade han upp jävligt mycket hjärta och löpvilja, det behöver det här laget.

Celtic i kvalet till CL. Alla målar upp Fiorentina och Atletico Madrid som de farliga lagen och tycker att Celtic bör vara en munsbit. Här en liten varning. Lag som spelar på fysik, slår ur underläge och som vi bör slå med råge. känns det igen? Bolton, Fulham, Stoke, Hull. Alla lag ska tas på allvar. Särskilt lag som spelar för så mycket pengar och prestige som Celtic gör nu mot Arsenal.

Sitter på ett kaffehak på Carnaby Street och samlar tankarna efter gårdagen på Emirates Stadium. Utanför fönstret passerade just den svenske artisten Erik Hassle. Jag är mitt i smeten alltså. Namedropping is the shit - och det kan bli mer av den varan i det här inlägget.

Igår tittade jag på Arsenals träning, gjorde ett par intervjuer och kollade på junior Gunners Awards. Det blev två lyckade intervjuer med två omdiskuterade spelare i truppen. Vilka får ni reda på i kommande nummer av Kanonmagasinet.

Det är alltid speciellt att komma så här pass nära spelarna. Då och då kom någan av dem förbi, och många av dem, som Theo Walcott, Johan Djourou och Kieran Gibbs, hälsade glatt. Som om vi var gamla bekanta eller något. Jag kanske övertolkar, men det tyder i alla fall på att det är en ganska avslappnad stämning i Arsenal.

Träningen var inte så mycket att se. Bob Wilson presenterade först spelarna en efter en, där Eboue svarade för den mest flippade entrén. Han rusade ut ur tunneln, tvärstannade och gjorde två handbollsmålvaktshopp framför mittcirkeln innan han avslutade med att glida på knäna. Hälften av spelarna som redan var ute på planen bröt ihop av skratt. Han är kanske inte världens bästa fotbollsspelare, Eboue - men han verkar vara en grymt skön kille. En glädjespridare helt enkelt, och den rollen ska inte underskattas i en trupp.

Spelarna inledde med att jogga i en halvtimme, och därefter blev det fotbollstennis. Jag satt närmast rutan där Cesc, Merida och Song mötte Denilson, Walcott och Wilshere. Merida imponerade med en cykelspark, men i övrigt lyste de mest brutala tekniska numren med sin frånvaro.

Träningen avslutades med The Cross Bar Challenge, där det helt enkelt gäller att träffa ribban på målet. Spelarna misslyckades en efter en, och till och med Arsene Wenger och Ivan Gazidis var med och sköt utan att träffa. Som siste man klev Djourou fram och prickade ovansidan av ribban, till stort jubel.

När intervjuerna var avklarade åkte jag ut till Borehamwood och kollade på en medioker reservlagsmatch. Efteråt snackade jag med ett par av spelarna, bland andra mark Randall. Hans tankar om framtiden kommer också i Kanonmagasinet vad det lider. När jag pratade med honom passerade plötsligt Pat Rice bakom mig och ropade uppmuntrande till Randall - då var det svårt att veta vilket håll jag skulle titta åt.

Nu ska jag slå ihjäl några timmar innan den sega tubresan ut till Hethrow. Det är tur att pubarna har öppnat vid det här laget.

Mikael Silvestre är värvningen som Arsenal aldrig behövde, som fansen aldrig ville ha och som egentligen ingen annan heller vill ha. Tills nu. Bordeaux ska enligt i och för sig dubiösa källor vilja ha mer pengar OCH Silvestre i utbyte. Nu sällar jag mig då omedelbart till alla som kräver värvningar till vilka pengar som helst. Om det är så att någon klubb kan tänka sig att ta över vårdnaden kring fransmannen och dessutom så att säga ta honom i inbyte för att prata bilhandlartermer så ska vi bara slå till. Jag kan till och med lägga fullt pris och ändå lämna över Silvestre.

Backen har nämligen varit usel i sin förhoppningsvis korta Arsenalkarriär. Ferguson måste ha skrattat igenom hela affären och för den delen hela förra säsongen och huvudskälet att ta bort honom ur årets trupp är ju att han aldrig ska kunna vara aktuell för spel. Med vår skadebenägenhet är risken annars stor att han hade fått 20-25 matcher. Det håller inte för att bli topp fyra.

I Silvestres fall har det gått så långt att vi som tittar på matcherna sitter och bemärker när han gör något bra. "Det gjorde han bra faktiskt". Det är bättre om man har mittbackar som inte märks av.

Chamakh som då skulle vara aktuell för att gå åt andra hållet har jag ingen koll på. Att söka efter videos på nätet är inte min stil och skulle faktiskt inte säga något heller om hans förmåga att bli något för Arsenal. Men ett nyförvärv är välkommet. Skumt bara att det fortfarande inte är en defensiv mittfältare som är på gång. Vieira-ryktena har kanske mer substans än jag vill tro. Huvvaligen, en återvändare? Ni vet vad jag tycker.

En lysande Emirates Cup är avklarad. Första? bucklan bärgad och man måste bara hylla Wilshere. Givetvis är han inte en man för 45 starter under säsongen, men oj, vilken härlig supersub han kan bli. Träningsmatcher är alltid träningsmatcher, men det måste ju vara lättare att bygga ett "momentum" utifrån segrar än förluster. Optimismen börjar gro trots allt. 10 dagar kvar.

Det mest intressanta med Kolo Toures kommentarer om Arsenals brist på ledarfigurer är hans egen roll i den utvecklingen. När Arsenal var unbeatable var mittbacken en underdog som inte hade något att förlora, och behövde aldrig ta något avgörande ansvar. Det fanns andra spelare som alltid klev fram: Vieira, Henry, Parlour, Campbell och Bergkamp var de stora ledarna i truppen.

Men en gång i tiden var också de spelarna också i stort sett befriade från ansvar. När de kom till klubben fanns det engelska gardet med Tony Adams i spetsen i klubben och de spelarna visade de yngre vad som krävdes för att bli vinnare. Då Tony, Keown, Seaman och de andra lämnade klubben en efter en var Vieira, Henry och Parlour redo att ta över deras roller i truppen, utan att balansen rubbades.

Nästa gång det blev generationsskifte fanns det dock ingen som klev fram tillräckligt mycket. Kolo klagar på att stöttespelarna försvann, men bortser från det faktum att han var en av de som borde ha fyllt tomrummet efter dem. Istället är det en 22-åring som har fått dra det tyngsta lasset, och det har varit för tungt för Fabregas.

Nu säger jag inte att Kolo har misslyckats som spelare, tvärtom, han är en av dem jag har gillat mest under de senaste fem åren. Han nådde dock aldrig upp till exempelvis Vieiras nivå när det gäller att vara en ledare i truppen, och det har påverkat Arsenals prestationer.

Så istället för att peka på de ledarfigurer som har lämnat Arsenal borde Kolo rannsaka sig själv, och fråga sig varför han aldrig blev en av dem. 

Kolo Touré har gått ut och sagt att han lämnade Arsenal för att klubben sålt av alldeles för många ledare de senaste åren. Du tog förstås en lönesänkning för att spela i City?

Vid en första rundgång i hjärnan låter det hela förnuftigt, Arsene Wenger har sålt av Vieira, Henry, Ray Parlour bland andra. Det är just nämnandet av dessa namn som höjer ett och annat ögonbryn hos mig. Parlour ska det inte läggas någon som helst skuld på, att Arsenal sålde honom berodde egentligen bara på att han var slut som spelare på toppnivå. Han är en Gooner through and through.

Vieiras ledaregenskaper är otvivelaktiga och han gjorde det som en riktig ledare ska göra, han ledde med exempel. Det är också därför det för många känns helt rätt att ta tillbaka honom. Han var en ledare både i tal och praktik. Det samma kan faktiskt inte sägas om Henry. För allt gott han gjorde för klubben så kan man inte se att han var en kapten av rang. Han hade en förmåga att hänga med huvudet och klaga på sina motspelare när inte ALLA bollar gick genom honom. Rutinerad, ja, men en ledare, nej.

Av de spelare som skulle vara ledare i Arsenal idag visade det sig att varken Touré själv eller Adebayor klarade biffen. Gallas var tvungen att tappa kaptensbindeln för att klara av sin mittbacksuppgift.

Att vara en riktig ledare handlar mycket om att kunna leda med sin inställning och vilja att vinna. Terry, Gerrard, Vieira och Roy Keane är alla utmärkta exempel på spelare som med sin klubbkänsla och inställning och vinnarskalle utgjorde/utgör kaptener av världsklass. Vi har ingen sådan idag, men Fabregas har potential att bli det, precis som van Persie. Vi skulle behöva ett par spelare till med genuin klubbkänsla och det är de som förhoppningsvis ska komma ur ungdomslagen.

Touré kan lägga ner sin kniv-i-ryggen taktik och fokusera på att hämta ut pengar från banken och vara glad över att slippa åka runt i Europa och spela mot de riktigt bra lagen. Topp fyra för City blir en illusion så länge de bara har legoknektar på banan. 

Två dagar med härlig fotboll från Emirates är över. Arsenal har imponerat och även om det fortfarande bara rör sig om träningsmatcher utan riktig anspänning har mina förhoppningar inför säsongen stärkts något.

Igår tog det ett tag för Arsenal att få fart på bollen, men när Wilshere, Cesc och Arsjavin kom in och var så pass spelsugna växte The Gunners som lag.

Mot Rangers fick trion starta, och det var också de som låg bakom drömöppningen framför en massivt blå kurva med skottar. Det var ett riktigt vackert anfall, och som taget ur Arsene Wengers fotbollsdagdrömmar. Även de andra två målen andades klass, och både Eduardos och Wilsheres avslut var grymt skickliga. Spelarna fick det att se ut som den enklaste saken i världen att sätta dit bollen.

Den som har imponerat mest på mig under Emirates Cup är  Jack Wilshere. Han har definitivt tagit ett steg i utvecklingen sedan han svepte in som en spretig tornado på Underhill för ett drygt år sedan. Det är en sak att imponera mot League II-spelare och halvamatörer i Österrike, en annan att göra det mot det skotska mästarlaget. Idag var han stundtals outstanding, och jag är säker på att vi kommer att få se fler stormatcher av engelsmannen. Om inte den här säsongen, så nästa förutsatt att han fortsatt utvecklas i samma takt.

Men jag ska inte rusa iväg och dra allt för avgörande slutsatser efter den här helgen. Träningsmatcher är träningsmatcher och ganska långt från tävlingsmatcher. Eldprovet kommer inte mot Valencia nästa helg, utan det är först mot Everton i ligapremiären vi vet var Arsenal står 2009.

Till sist. Igår på O'Learys Uppsala hörde jag veckans citat. Jag visade upp mitt Arsenal Sweden-medlemskort för att få rabatt på min storstark, och tjejen bakom bardisken vände sig mot sin kollega:
- Är det tio eller femton procents rabatt på de där?
Den andra tjejens svar var balsam för ett par Arsenalöron:
- Det är femton. Tottenham har tio.
Till och med på O'Learys är Sp*rs steget efter.

De senaste dagarna, veckan och månaden har okvädesorden, förbanningarna och ilskan dominerat på Arsenal Swedens forum. De som står på Wengers sida är uppenbart i minoritet. Jag anmäler mig härmed till despoten Wengers livgarde.

Fransmannen är i behov av ett litet gäng trogna som kan hålla upp troféerna  framför de trolösa supportrarna och vifta med dem som vitlök för vampyrer. Jag vet att historia i princip inte betyder något för de som jagar kickar hela tiden, men för mig är historia också något du stolt kan bära med dig och använda som skydd när det stormar. Gudarna ska veta att det stormar nu.

Alla krav på nyförvärv går varken mig eller professorn förbi. Vi vill båda värva. Förnuft ska dock råda. Förnuft är inte alltid att värva dyrt till varje pris, det hörs en del tongångar som tycker att £10m eller £20m kan kvitta, att klassen på den/de enskilda storvärvningen/arna kommer att ge oss titlar. Vi vet att Wenger aldrig lagt mer än £20m på någon spelare. De högsta transfersummorna han betalat har inte automatiskt gett oss guldlag (Reyes, Wiltord).

Wenger måste värva, det är vi överens om, gärna spelare som går rakt in i startelvan. Problemet är att alla priser är helt uppe i det blå, så högt uppe att till och med Ferguson börjat gnälla på nivåerna. Det ska ganska mycket till.

Vi är inne i den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och då står flera av våra supportrar och kräver att vi satsar oss ur den. Lars Ohly kanske ska ges plats i styrelsen? Satsa gärna, men se till att både hängslen och livrem är på. Titlar är inte värda mer än klubbens långsiktiga ekonomi. En sugardaddy? Nej tack.

Vieira tillbaka? Min ryggmärgsreaktion är nej. Min andra reaktion är nej. Jag kan inte se att han i någon spelarroll skulle förstärka laget. Song och Fabregas är bättre. Men ge honom en roll i kostym. Ring in Tony Adams när vi ändå är i anställartagen.

Friidrott. Menlöst.

Stängde Kvarnen. Naturligtvis.

Tycker att den sist valda julgranskulan har mer egenvärde än den högst rankade friidrottsgrenen.
Ren onani. Att tillmötesgå sina behov till den milda grad att man sover i syretält, Porschedesignar hålfotsinlägg, umgängesdistanserar sig själv till intet, käkar rågröt till dagens alla måltider & likt värsta Bader Mainhof, manifetserar en egenpiedistal (som vore det ett bergsmassiv) som skulle få K2 att låta som P1...

Vad är det med friidrottare (och alla andra egosporter, för övrigt)? Vad missade bambatanten? Vad översåg syokonsulent Barbro Högklint?
Blev/blir barn så agade/luttrade att ingen annan utväg fanns/finns än att utöva Jag-idrottande?

Det är beklämmande att sanningen skall vara så besläktad med verkligheten, att ingen annan utväg finnes.

Darwin kan inte ha kartlagt evolutionen i ett så toxinerat rus, att han inte genom dimmorna kan ha förutspått att alla är flockdjur som gör allt för att vinna. En för.... en. Alla för....ingen.

Förutom för Arsenal! Det är nu & här! Den här säsongen!

Så låt oss fortsätta älska detta lag, i denna lagsport...

Det är beklämmande att det på fullaste allvar finns en friidrottsgren som heter 110 meter häck, när allt vi behöver är 110 meter möjligheter.

När jag var 13-14 år och på allvar trillade dit i Arsenalmissbruket var en spelare som listades under "The Squad" på Arsenal.com (då med svart bakgrund, minns någon det?) per definition en hjälte och en legendar. Det räckte med att en spelare bar den berömda röda tröjan med de vita ärmarna för att jag skulle hylla honom som om han var självaste Dennis Bergkamp.

Idag är mina krav för vem som ska hyllas något högre. Spelaren bör under en längre tid ha gett allt för klubben, och dessutom gärna bidragit till någon av De Stora Segrarna.

Dessa kriterier stämmer bra in på nu flyktade Kolo Toure. Han har spelat med hjärtat utanpå tröjan från det att han kom in som en "headless chicken" i ligapremiären mot West Bromwich i augusti 2002, tills att han gjorde sin sista match nu i måndags. Hade en spelare som Adebayor visat hälften av den inställningen under den senaste säsongen skulle han ha lämnat klubben med lika bra rykte som Kolo.

Det är ingen hemlighet att Toure har varit en stor personlig favorit under de senaste sju säsongerna, det visar om inte annat min presentationsbild här ovan. Mycket tack vare hans attityd på planen, men också tack vare den värme och vänlighet han visade när jag intervjuade honom för två år sedan. Nästan alla andra Arsenalspelare jag har träffat har varit ganska reserverade, men Kolo var ett enda stort leende under hela intervjun. Sådant sätter så klart spår.

Jag tycker att det är trist att han nu har lämnat klubben, särskilt som att han har ett stort Arsenalhjärta. Så sent som i maj sa han att Arsenal är den klubb som betyder mest för honom:
- Folk vet att jag älskar Arsenal, ingen kan påstå någor annat. Jag tror att man bara kan verkligen älska en klubb i sin karriär, och min klubb är Arsenal.

Det är också negativt att en spelare med mycket rutin försvinner i och med att Arsenals lag knappast är mättat av sådan. Vi har många gånger ropat efter mer rutinerade spelare, även om många av de unga spelarna börjar bli riktigt rutinerade trots att de bara är 23-24 år.

Samtidigt börjar jag alltmer förstå Arsene Wenger. Toure har inte varit samma energiska spelare under de senaste två säsongerna som han var för tre-fyra år sedan. Dessutom är det återigen Afrikanska Mästerskapen i vår, och då hade han försvunnit i nästan två månader. Och 200 miljoner kronor för ett mittback är en oerhört stor summa. Skälen till en försäljning blev till slut tillräckligt övertygande, och jag litar på att Wengers fingertoppskänsla när det gäller att släppa spelare i rätt tid återigen visar sig från sin bästa sida.

Kolo kommer att räknas som en av de stora Arsenalspelarna och han kommer att mötas av ett helt annat mottagande än Adebayor när City kommer till Emirates. Jag unnar dessutom honom all personlig framgång i City, men naturligtvis inte så mycket att det drabbar Arsenal. Nu är han dock historia och det finns ingen anledning att leva i den - det är bara att titta framåt istället.

Presentationbilden får vara kvar ett tag till, men jag lovar att byta före säsongspremiären. Jag kan ju inte ha en bild på en City-spelare på en Arsenalblogg.