Davidsson & Mannen

Sådana som du och jag, vi gör inte det. Vi är inte sådana, inte som de, inte som dem. Vi är inte sådana som ger upp, vi hänger i. Många av oss föddes in under sötebrödsdagarna, andra var med redan tidigare. Själv var jag med under gyttjans och de leriga planernas tidevarv men fördjupade min relation under våra fransk-afrikanska glansdagar där fruktan och avsky byttes mot beundran och respekt. Sedan blev det bara så att jag blev kvar. Precis som du, antar jag. Så sådana är vi, vi hänger i, vi är med.

Har du läst den här textansamlingen på sistone så har du stött på begreppet Arsenalyoghurt och du vet hur sonen Henry i ringa ålder trodde det var om något sådant vi sjöng, när vi gjorde vad vi kunde för att hantera det göteborgska hällregnet ute på lekplatsen. Vi sjöng en massa Arsenalsånger, bland andra om vad han trodde var vanilj to the Arsenal och vi gjorde det såklart för att det bara var så himla kul och härligt.

Kanske har du läst Jon Krakauers biografiska bok Into The Wild, eller kanske har du sett Sean Penns fantastiska film med samma titel, en film som också bygger på Krakauers efterforskningar och skrift. Boken är en journalistisk faktaförmedling medan filmen är en oerhört gripande, på gränsen till episk skildring av natur, av person och av samspelet dem emellan. Och av ett levnadsöde.

Nu skall jag ge mig in i någonting jag absolut inte behärskar, något jag inte bara så smått känner motstånd inför utan också är rent ut sagt bedrövlig på. Något som de stora författarna, de största dramaturger och de mest slipade av skribenter världen över gjort till en konstform. Ingemar Bergman, Oscar Wilde och Anton Tjechov är bara några av alla de storheter som förärats denna konstforms ursprung, men det lär i stället vara den engelske författaren Sir Arthur Quiller-Couch som var pionjären, banbrytaren och stigfinnaren.

För några veckor sedan landade jag i en Twittertråd, där någon bad oss andra fundera över ämnet förlåtelse. Där uppgiften ungefärligen var att ge en av Cesc Fabregas, Robin van Persie, Emmanuel Adebayor och Alexis Sánchez förlåtelse, allt utifrån på vilket sätt de lämnade Arsenal och vad som sedan kom att hända med dem. Du måste förlåta och ta tillbaka en av dessa fyra, vem väljer du?

Jag hade kunnat skriva en text om Lance Armstrongs sju fråntagna Tour de France-titlar, om Ben Johnssons kamp mot Carl Lewis som kröntes i Seoul-OS 1988 eller om det finländska herrlandslagets hemohesintag i samband med deras hemma-VM i Lahtis 2001. Om BALCO-skandalen, om den tyska travtränaren Holger Ehlert eller om när Sveriges så folkkära Ludmila Engquist tryckte i sig en grabbnäve klassiska ryssfemmor i ett förtvivlat försök att få slut på sin sisyfoskamp i bob-backen.

Alla vet att fotboll är en förströelse för oss romantiker. För romantiker, esteter och för nostalgiker. I brist på samtida framgångar sjunger vi om forna dagars glans och i brist på nutida ligavinster sjunger vi Arsenalister gärna om hur vi gick fyrtionio matcher obesegrade genom att spela fotboll på vårt sätt. Att vi blev mer framgångsrika än något lag någonsin har varit och detta genom att spela den vackraste av all vacker Arsenalfotboll.

I mitt hjärta har Tommy Bolin för evigt en vikt plats. Denna levnadskonstnär framstår ofta som lika enkel som komplicerad och lika ytskiktlig som bråddjup. Tommy känns ibland som ett exempel för alla att följa när det gäller den där extremt svårhanterliga grenen att vara människa. Vi andra har så mycket att lära, så mycket att ta in och så mycket av mellanmänskligt tomrum att fylla med lite förhöjd dos av Tommy Bolinsk visdom.

Stundtals känns det som att ganska lite i livet blir som man egentligen har tänkt sig. Du drömmer, planerar och strukturerar. Du möjliggör, krattar och tillrättalägger. Allt för att det skall bli som du önskar, som du drömmer om eller som du i varje fall hoppas på. Men inte alltid blir tillvaron som du försöker forma den och inte heller är verkligheten som de ofta rosenkindade framgångssagor som visas upp på film eller TV-serier. Verkligheten är sällan som fantasin, fiktion stannar ofta vid att vara just fiktion.

Jag utgår ifrån att du har sett den. Steven Spielbergs och Tom Hanks fantastiska, suggestiva och smått episka TV-serie om Easy Company, ett kompani i den då nya vapengrenen fallskärmshoppare och deras väg från träning till hoppande över Normandie genom Frankrike, Nederländerna och Belgien vidare in i dåtidens Nazityskland/Österrike.