Det är slut nu

Så var det officiellt då. Cesc klar för Chelsea och vid femsnåret idag exploderade min Twitter av nyheten.

Jag vet knappt ens vad jag ska säga, men vill ändå skriva något. Det är ju lite som terapi, det här med att skriva.

Ni vet redan vad jag tycker (tyckte) om Cesc. Jag älskade honom när han spelade för oss, sörjde honom när han lämnade men jag hatade honom inte. 

Det finns så många olika sidor till det här och jag försöker bringa lite reda i mina tankar.

Barcelona har bestämt sig för att släppa honom. Enligt vad jag har förstått så har det egentligen aldrig funnits några alternativ för honom - han ville tillbaka till England och framförallt London för att vara med sin familj. Vi hade möjligheten att köpa honom tillbaka men valde att inte göra det. Han gick till Chelsea.

Okej.

På ett logiskt plan fattar jag det här. Vi hade chansen att signa honom igen, han skulle ha kommit tillbaka, vi valde att inte göra det. Han har då rätt att gå någon annanstans.

Men.

Jag hatar att han går till Chelsea. Jag hatar det så mycket att Cesc är en millimeter ifrån att knuffa ned RvP från en förstaplats jag trodde holländaren skulle ha mycket länge.

Jag vet att det här inte är rationellt. Jag vet att vi inte borde lita på spelare och jag vet att många av er redan har gått igenom det här och inte är det minsta förvånade över att han går till Chelsea (jag tittar på dig, Indra) men för mig är det här ändå skitjobbigt.

Jag trodde på riktigt att när han gick till Barcelona skulle han stanna där. Jag trodde att jag kunde sörja och sedan gå vidare utan att behöva se honom var och varannan dag. Men ingenting är ju någonsin så enkelt.

Det finns många lag han hade kunnat gå till som gjorde mindre ont. Till och med ett Chelsea utan Mourinho hade varit bättre. Men nu är det Chelsea. Med Mourinho. Och det gör det så jävla mycket svårare att smälta.

Jag vet att i och med att vi sa nej till honom så får vi acceptera det här. Men det betyder inte att jag måste tycka om det. Det betyder inte att man inte får känns sig jävligt sviken, arg och ledsen.

Det jag tröstar mig med nu är att jag litar på Arsene. Jag tänker inte svära över att vi gjort ett misstag förrän jag vet hur det slutar. Vi vet ännu inte vilka vi kommer signa det här fönstret. Vi vet inte hur säsongen kommer sluta. Om Wenger väljer att inte ta Cesc tillbaka så tror jag att han har en bra anledning till det.

Man vinner inga titlar under transferfönstret, även om man kan tro det när man lyssnar på vissa. Jag tror att vi har andra delar av laget som är i ett större behov av förstärkning än mittfältet. Jag tror på det laget som vi har.

Jag hatar inte Cesc nu heller. Men kärleken är borta.

Det kommer göra ont att se honom i den där äckliga blåa färgen. Det kommer göra ont att se honom fira mål med Chelseaspelare och vinna matcher med dem. Jag önskar honom inte lycka till. Jag önskar att han floppar som en spelare aldrig har floppat förut.

Gör det mig barnslig? Antagligen. Löjlig? Definitivt.

Spelar det någon roll? Absolut ingen alls.

Hej då, Cesc. Det är slut nu.