Blått och gult gjorde valet enkelt 1979
tis 26 maj 2015 kl 23:08
Det var någon gång på 1900-talet allt satte fart. Närmare bestämt en majdag 1979. Jag var hemma hos en kompis för att se den engelska cupfinalen. Finalen för året stod mellan Manchester United och Arsenal på mäktiga Wembley Stadium.
Mediaflödet var på sin höjd en två veckor gammal Shoot eller Match och ville man läsa hur det gick i helgen så var GP på söndagen det säkraste tipset för utförlig (nåja) matchfakta. Bara så att ni får ett hum om hur det var att följa ett lag i England på den tiden.
Hursomhelst, när väl matchen skulle börja så var det ju självklart att man skulle hålla på det ena av lagen. Valet föll på Arsenal, som för dagen prydde Wembley med de svenska färgerna gult och blått.
Minnen från matchen är sparsamma, men det som etsat sig fast i minnet är att vi gick mot seger efter en stadig tvåmålsledning i halvtid. Men med bara några minuter kvar av matchen hade United både reducerat och kvitterat på bara en minut och hade vad man idag kallar ”momentum”. Avspark för molokna Arsenalspelare, men så satte Liam Brady fart. Boll ut på kanten mot Graham Rix som slog ett inlägg där Alan Sunderland mötte med foten på bortre stolpen. Ledning igen och nu höll vi ut. FA-cupen var Arsenals för första gången sedan dubbeln 1971.
Man höll sedan utkik i hyllorna på Hanssons Tobak om det möjligtvis hade kommit någon ny tidning med båten från England. Den kom till slut och det var lagbild och reportage likt aldrig skådat slag.
Jag kan aldrig säga att det var bättre på den tiden, men vi fann en charm i att leta nyheter och viljan i att lära sig bättre engelska fick sig såklart en god och frivillig skjuts framåt.
Och för egen del förvandlades Wembley den där majdagen till en arena där Arsenal vann titlar. Innan hade jag endast sett VM-finaler i speedway från den anrika arenan.
Det var också den dagen en livslång kärlek föddes. Kärleken till Arsenal. Vi har varit ihop sedan dess och vi har upplevt mycket trevligt tillsammans. Kärleken till laget från London har också gjort att jag genom åren förärats med en mängd goda vänner – en del som troligen kommer att vara vänner livet ut. För det tackar jag livets väg som tog mig till min kompis i maj 1979 och nu på lördag ser jag ännu en FA-cupfinal på tv. Den här gången med aningen fler vänner. Vi kommer att spela i de svenska färgerna ännu en gång och jag har inte för avsikt att se vårt lag göra annat än att vinna.
Gör vi det så är det 36 år sedan jag för första gången fick känna glädjen av en Arsenaltriumf.
Come on you yellow!
/Stefan Eriksson
Kommentarer
- Logga in för att kommentera
- Logga in för att kommentera
Det här är även min "klassiker". Har sett den där matchen ett antal gånger genom åren och som final betraktat är den fantastisk.
Vad jag saknar med dåtidens finaler är festen runt om. Det slår en när man ser bilder och filmsekvenser på fansen är att alla var så festklädda, med hattar och flaggor (såna där flaggor med två pinnar med något tokroligt budskap) och grejer. En finaldag var verkligen en dag för en maskerad i lagets färger med egenhändigt ihopknåpade prylar (eller kanske med hjälp av en hjälpsam mamma).
Här från Wembley 1978.
- Logga in för att kommentera
Fortfarande den mest fantastiska match jag sett live, i den ringa åldern 14 fick jag denna resa av min mor har kvar matchbiljetten 2.50 pund..... Kommer aldrig glömma blicken på en arsenal fan framför mej när man u gör 2-2 hans blick va helt tom hinner knappt bli avspark så kommer målet och han vill krama hela kurvan på gamla wembley..... Minns det som igår,...
För mig är denna match en klassiker. Brady var gud under den här tiden. Hans blick och förmåga var inte vanlig. Idag när Strömberg gjort löpningar till det viktiga så var Brady något helt annat. En konstnär med fotbollsplanen som sin palett. Minns att jag själv spelat match och vrickat foten. När Man U gjorde 2-1 fick jag en kramp som ej gick att via foten vicka bort. När Sunderland gjorde 3-2 släppte det. En helt annan tid som dagens knappgeneration förmodligen ej kan föreställa sig. Rock on !