En världsomvälvande och personlig triumf 2014

Det är svårt att förklara sitt supporterskap för någon som inte förstår. Personer som är helt ointresserade av fotboll brukar ofta motivera idrottens påstådda idioti med meningar som ”det är ju bara en massa personer som springer efter en boll” eller ”hur kan man intressera sig för sport, när det finns så mycket viktigare saker i världen?”. Ur någon sorts rimlig synvinkel kan man, även som fotbollsfrälst, givetvis hålla med om den analysen, men samtidigt går det också att strippa ner mer eller mindre alla intressen och fritidssysselsättningar till vad de verkligen är.

Du som läser det här vet antagligen att fotboll bär med sig inte bara rent sportrelaterad tradition, utan även en historia som innehåller viktiga socioekonomiska och kulturella aspekter. När fotboll föddes och spelades för första gången var det inget annat än just människor som jagade en boll, men nu – hundratals år senare – finns det mycket att hämta från allt som sporten burit med sig.

Mitt i allt det här kommer du och jag in. Vi har alla vår historia med fotbollen i allmänhet och Arsenal i synnerhet. Var började din historia? Den kanske är purfärsk, den kanske inleddes så sent som förra säsongen när Özil började spela i den rödvita tröjan. Eller så sträcker den sig kanske hela vägen tillbaka till 70-talet, långt innan den wengerska spelstilen ens var påtänkt, då engelsk fotboll var just engelsk fotboll. Oavsett utgår ditt nuvarande supporterskap från just din egen historia. Du kommer för all framtid alltid att jämföra ditt pågående Arsenal-intresse med hur ditt Arsenal-intresse har sett ut genom åren och vad laget faktiskt har betytt för dig, inte bara framför tv:n eller på dina resor till England, utan också i ditt privatliv – i förhållande till andra människor.

Min egen vid det här laget på många sätt sprudlande, på andra sätt något nötta, kärlekshistoria med The Gunners började någon gång 1996 eller 1997. Det var egentligen en ren slump. Jag råkade se en match med Arsenal, råkade se en till – och sedan var allt självklart. Med tiden fanns det förstås saker som jag började förälska mig i specifikt. Den klassiska backlinjen på 90-talet, Dennis Bergkamps inre öga, Marc Overmars kvicka ben, den gänglige Nwankwo Kanus säregna teknik, Freddies röda remsa i håret och – förstås – den gyllene va-va-voom-eran då The Gunners råkade vara ett av Europas absolut bästa lag.

Lustigt nog var det – när jag började hålla på Arsenal – knappt någon annan som gjorde det i min lilla hemstad. I mitt eget fotbollslag höll en kille på Liverpool, om jag minns rätt, medan övriga bunten gillade Manchester United bäst. Med tiden träffade jag förstås fler gooners, men i mitt supporterskap var jag från början ändå såpass ensam att det hann bli något väldigt personligt.

Från början var min resa med Arsenal en minst sagt angenäm upplevelse. Dubbelsäsongen 97/98, de fantastiska åren i början av 2000-talet och 49 obesegrade matcher. Men någonstans efter det – lagom till att jag själv flyttade hemifrån – var sötebrödsdagarna plötsligt över och de framgångar jag tidigare varit så bortskämd med var inte längre ett faktum.

Ungefär då, för ungefär tio år sedan, började mitt fotbollshuvud sänka sig och anta en mer gamnackad form. Gissningsvis var det precis likadant för dig, om du var med på den tiden. För under alla de år man supportar ett lag finns det ständigt andra fans som får reda på vilken sida man tillhör. Det innebär att det är inte bara är Wenger som får bära hundhuvudet när Arsenal förlorar med 8-2 mot Manchester United, när Arsenal snubblar på målsnöret i Champions League-finalen 2006 eller när ännu en säsong utan titlar är ett faktum. Även du, stackars lyckliga Arsenalsupporter, tvingas ta emot spott och spe.

När Arsenal förra våren äntligen hade en ny chans att ta en titel stod mycket på spel. Inte bara Arsenals framtid och Arsenals heder, utan också den lilla del som du har i Arsenal. Den del som i Arsenal inte ens utgör en promille, men som i dig antagligen är väldigt, väldigt stor.

När solen gick ner över Stockholm en vårkväll förra året trillade jag ut från en sportbar i Gamla stan och började i sakta mak traska över Söders höjder. Jag var berusad. Inte mest på öl, utan ännu mer på livet, på fotboll, på Aaron Ramsey, på Arsene Wenger, på alla andra rödklädda supportrar jag kramat under kvällen, på Fabianski, på Giroud, på Koscielny, på Santi Cazorla – på Arsenal.

Lättnad.

Lycka.

Känslan av att sagan plötsligt hade vänt och att det som under så många år verkade osannolikt faktiskt hade hänt. Trofén stod plötsligt i skåpet och på internet var trollen tvungna att ånyo börja räkna åren sedan Arsenal senast vann en titel. Plötsligt var inte bara Arsenal, utan också alla deras supportrar, vinnare. För vi är alla en del av klubben, med våra personliga historier komplext sammantvinnade.

Det var just därför du – precis som jag – kände som du gjorde förra våren.

Det var därför du plötsligt kunde gå med fotbollshuvudet högt på ett sätt du inte kunnat göra på flera år.

Det var därför du blev nästan euforisk när en ung walesare sparkade på en boll så att den flög in i ett nät.

För Arsenal är inte bara Arsenal, utan Arsenal är också du.
Alla förstår inte vad jag menar. Men jag vet att du gör det.

/ Hans Larson